BG1.jpg

Blogg

Adhd, autism och samsjuklighet

Borde det inte räcka med att man får en diagnos? Då kan väl någon annan ta nästa? Varför är det inte rättvist och varför är samsjuklighet så vanligt vid neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF)?


Psykiatrisk och kroppslig samsjuklighet är vanligt vid både adhd och autism. Vi vet idag att mycket kan förklaras av en underliggande biologisk sårbarhet i kombination med att man ofta inte fått rätt förutsättningar utifrån just denna sårbarhet. NPF-diagnoser är inte sjukdomar som vi ska upptäcka och sedan försöka behandla bort. Men samsjuklighet, det vill säga till exempel ångest, social fobi, tvångsproblem och depression och kroppsliga sjukdomar som till exempel övervikt, olyckor och skador, olika former av mag-tarmåkommor och IBS, värk och migrän är tyvärr mer regel än undantag vid NPF. Vi behöver beskriva, diagnostisera och om möjligt behandla även dessa tillstånd för att personer med NPF ska ha nytta av våra insatser, stöd och behandling. Vid NPF bär man alltså med sig en sårbarhet för psykisk ohälsa genom hela livet. Det är ju inte direkt rättvist. Det leder till att majoriteten av alla barn med adhd, ADD och autism har andra diagnoser utöver sin NPF-diagnos. För vuxna med adhd är det till exempel över åttio procent som utöver sin adhd har ytterligare minst en psykiatrisk diagnos. I snitt har de tre andra diagnoser. Både kroppslig och psykisk samsjuklighet är alltså vanligare om man har adhd och detta leder till många negativa konsekvenser för hälsa och livskvalitet hos dem som är drabbade. Studier har visat att man, bara genom att uppfylla kriterierna för en adhd-diagnos, lever mer än 10 år kortare jämfört med en person av samma kön, ålder och socioekonomiska bakgrund. De här dryga 10 åren förklaras i hög utsträckning av just den här samsjukligheten. Man har, utöver högre risk att drabbas av psykiatrisk samsjuklighet också större risk att utveckla kroppslig ohälsa. Detta beror ofta på att man har mycket svårare än andra att få till hälsosamma livsstilsvanor och hållbara rutiner för mat, motion och sömn. Det här är ju allvarligt och sorgligt i sig men det positiva är ändå att vi kan förebygga och förhindra jätte många av dessa problem. För vi vet att om man får rätt förklaring, diagnos och stöd så är det mycket lättare att ta hand om sig själv och påverka sin egen hälsoresa.

Precis som för personer utan NPF-diagnos är olika former av ångest och nedstämdhet eller depression den absolut vanligaste psykiatriska samsjukligheten vid adhd, ADD och autism. Ångest och depression är vanliga psykiatriska diagnoser hos flickor och kvinnor. Det gäller även för pojkar och män. Risken att utveckla depression och ångest är upp till tio gånger högre för personer med adhd jämfört med de utan. Och störst är risken i tonåren. Även bipolär sjukdom, alltså perioder av omväxlande djup depression och förhöjt stämningsläge har visat sig vara vanligare bland personer med adhd än hos jämnåriga utan denna diagnos. Det är ganska vanligt att det är just en allmän ängslighet, ångest, nedstämdhet eller en känsla av att helt sakna energi som gör att man kontaktar hälso- och sjukvården. Inte sällan krävs det sedan otaliga besök och utprovning av olika behandlingar innan en NPF-diagnos kan ställas och man får rätt förklaring till sina återkommande svårigheter. Och oavsett om ångest och nedstämdhet beror på oupptäckt NPF eller inte, gör dessa symtom i sig att risken att missa en eventuell underliggande adhd-diagnos ökar.

Sen är naturligtvis inte all ångest och nedstämdhet, alla humörsvängningar och problem en missförstådd NPF. Men vid en ”ren ångest- eller depressionsproblematik” har ofta KBT och/eller antidepressiv läkemedelsbehandling mycket god effekt. Det är viktigt att tänka på att när ångest och kraftiga humörsvängningar inte är bipolär sjukdom eller emotionellt instabil personlighetsproblematik, utan istället uttryck av hyperaktivitet, impulsivitet, social stress eller ångest vid förändring som vid NPF är risken stor att våra traditionella metoder inte hjälper. Många som diagnostiseras med NPF i vuxen ålder berättar att de innan de fått sin NPF-diagnos fått otaliga andra diagnoser och behandlingar som i bästa fall inte gjort saken värre men som långt ifrån gett dem nya verktyg eller förbättrat psykiskt mående.

Har man som vid NPF svårt att bibehålla uppmärksamhet, samordna sinnesintryck, kalibrera känslouttryck och är verbalt impulsiv, kan kallprat och mingel bli stora utmaningar. En stark oro för det oförutsedda, att saker ska gå snett, eller en oproportionerlig rädsla för hur man ska uppfattas av andra kan handla om generaliserad ångest eller social fobi, eller i värsta fall tillslut utvecklas till det. Men det skulle också primärt kunna vara resultatet av en rätt klok strategi hos någon med stora svårigheter att bibehålla uppmärksamheten i ett samtal eller många tidigare negativa upplevelser av att säga fel sak vid fel tillfälle på grund av inneboende sociala svårigheter. En strategi för att undvika något av det värsta vi människor vet: att behöva skämma ut oss. Har man dessutom svårt att få överblick och lita på att man fått med alla moment i det som för de flesta andra är automatiserade vardagsbeteenden, kan resultatet bli en ständigt närvarande ångest, liknande den vid generaliserat ångestsyndrom, för att något hemskt ska hända. Oro och ångest för något man eventuellt glömt eller som skulle kunna gå fel, kan ge spänningar i kroppen, sömnsvårigheter och leda till tvångsmässighet och perfektionism. Men om man vet med sig att man ofta glömmer att dra ur kontakten till strykjärnet, stänga av spisen eller släcka stearinljusen, kan ju ritualer i vardagen som liknar tvångsmässighet vid Obsessive-compulsive disorder (OCD), faktiskt också vara rätt smarta överlevnadsstrategier.

Även annan typ av samsjuklighet såsom sömnsvårigheter, ätstörningar och spelberoende eller skadligt bruk av alkohol och droger är vanligt vid NPF. Vi återkommer till dessa områden i kommande bloggar, både utifrån ett expertperspektiv och genom våra SMARTa patienters egna berättelser.

Så vad behöver vi göra för att minska risken för att samsjuklighet uppstår och missas? För det första handlar det som så ofta om att söka hjälp i tid. Vi vet från både forskning och klinisk erfarenhet att ju tidigare vi på rätt sätt kan bemöta och stötta någon som kämpar och hjälpa hen att hitta strategier och lösningar, ju större chans har vi att hindra att problemen fördjupas och permanentas. Det här gäller för alla typer av psykisk och kroppslig ohälsa och för alla åldrar.

När problemen trots tidiga insatser fortsätter att återkomma, eller inte går över är ofta en så kallad ”bred utredning” hjälpsam. Här kartlägger ett utredningsteam (ofta både en psykiatriker och en psykolog) alla olika delar av en persons liv - problem, sårbara sidor och styrkor. I bästa fall kan teamet tillsammans med patienten och hens anhöriga skapa en livslinje av händelser, mående, tidigare psykisk och kroppslig hälsa och eventuella tidigare insatser som varit hjälpsamma eller inte allt hjälpt. Om vi sedan kommer fram till att någon uppfyller kriterierna för en NPF-diagnos har vi allt att vinna på att inte nöja oss med att svara på frågan om någon har adhd eller inte utan sträva efter en bredare kartläggning och förklaringsmodell. Målet är en unik ”funktionskarta” där vi tillsammans beskriver hur någon fungerar inom alla olika livsområden: ”Vad blir svårt för dig och varför?”. Särskilt viktigt är det att förstå om det finns något mer än NPF-symtomen som behöver beskrivas och behandlas. Finns det till exempel en ångestproblematik som bidrar till och försvårar vardagen? Är ångesten ett resultat av underliggande NPF eller kan den förklara delar av varför vissa saker är så svåra? Ibland - inte alltid - förklaras problemen bättre av någon annan psykiatrisk diagnos eller andra utmaningar och svårigheter i livet. När man blir deprimerad får nästan alla till exempel svårt att koncentrera sig, att ta tag i nya saker, komma upp ur sängen och känner sig orkeslösa. Den här kartläggningen kommer alltså att bli helt centralt och avgörande för fortsatt vård, behandling och andra insatser. Sammanfattningsvis behöver vi ha kunskap om NPF OCH andra samvarierande diagnoser, när vi ska diagnostisera och behandla olika psykiatriska tillstånd. Med rätt förklaringsmodell kan vi komma vidare och erbjuda mer individuellt anpassat stöd och behandling. I vissa fall kommer kanske KBT för social fobi att behöva kombineras med läkemedelsbehandling för adhd. Kanske behövs även insatser för sömnproblem? Och tvärtom, kanske behöver vi göra en neuropsykiatrisk utredning när insatserna för ätstörningen eller missbruket inte hjälper trots upprepade försök? Vi har mycket att vinna på att inte tänka i olika stuprör där olika diagnoser hanteras av olika specialiteter utan kontakt med varandra. Människans kroppsliga och mentala hälsa kommer aldrig att respektera dessa stuprör så det är lika bra att vi ser verkligheten för vad den är och är ödmjuka för att livet sällan är rättvist. Det är nämligen så att någon som har en diagnos tyvärr, statistiskt sätt, kommer ha större chans att även ha en, eller kanske två diagnoser, till.

Du kan läsa mer om olika insatser vid adhd, autism och psykiatrisk samsjuklighet här. Här kan du också se vad Smart Psykiatri kan erbjuda för stöd och behandling.

1298 visningar
 

Herrljungagatan 1 
506 30 Borås
0708 60 74 75

Vardagar: 8.30 – 17.00

Nordlinds väg 95

217 73 Malmö

0733 42 72 38

Vardagar: 8.30 – 17.00

Stockholm (huvudkontor) 
info.stockholm@smartpsykiatri.se

Svärdvägen 25 B
182 33 Danderyd
0700 98 27 09

Vardagar: 8.30 – 17.00
Telefontid: 13.30 – 15.30

Dag Hammarskjölds väg 13
752 37 Uppsala 
0700 98 23 58

Vardagar: 8.30-17.00

Vardagar: 8.30 – 17.00

Kungsgatan 22
352 33 Växjö
0708 69 65 58

 

SMARTP_T.png