BG1.jpg

Blogg

  • Martina Nelson

Bästa Lotta! Bästa Malin!

Om vikten av förståelse och bemötande - ett inifrånperspektiv. Sista delen på tema NPF, graviditet och föräldraskap.



2020 kommer ju vara ett år som vi alla kommer komma ihåg med en extra skärpa i och med covid-19 och många är vi som kommer kunna redogöra noggrant för vad vi gjorde månad för månad och vecka för vecka just det året under en lång tid framöver. För min del kommer dock hågkomsten och den kvarstående känslan av vad år 2020 faktiskt innebar, för mig personligen alltså, kretsa kring det faktum att jag fick svar på så många frågor om mig själv i och med att jag för cirka ett år sedan fick min ADHD-diagnos.


Självfallet så påverkade och såklart påverkar pandemin mig och mitt liv fortfarande i allra högsta grad. Den gjorde ju till exempel så att jag var tvungen att ge upp drömmen om att starta eget och istället stanna kvar på den arbetsplats jag verkligen behövde komma bort ifrån. Dessutom är ju jag liksom alla andra dagligen begränsad i vad jag tar mig för både stort och smått.


Trots det tycker jag faktiskt nu, med facit i hand, att det var tur att det blev som det blev för just mig ur åtminstone ett jobbperspektiv. Jag menar förstås inte att jag är glad över covid-19, det är ju en fruktansvärd sjukdom som fört med sig stor förödelse världen över, jag önskar självfallet att vi sluppit det - utan snarare att det var bra för mig personligen att virusets framfart sammanföll med mitt livs mest omvälvande år då det fick mig att pausa karriärsambitionerna.


Om ni eller någon annan hade sagt detta för något halvår sedan hade jag säkert blivit galen och tänt till på alla mina vanliga lättantändliga cylindrar. Speciellt eftersom jag var nära att bryta ihop till och från under stora delar av den gångna hösten och vintern på grund av en alltför stressig vardag med mitt ”vanliga” arbete som anställd. Nu ser jag dock alla möjligheter att göra om uppstarten av mitt företag och framför allt att leva livet på ett nytt och enklare vis tillsammans med min familj som nu också består av vår lilla L;


Det tredje barnet som jag så gärna velat att ha men inte riktigt vågat önska mig.


För det är ju om lilla L och graviditeten samt min familj som andra halvan av år 2020 mest av allt handlat om för mig. Inte alls om karriären utan om glädjen att hitta tillbaka till min man och inte vara rädd för framtiden. Att känna mig som en bra eller åtminstone helt okej mamma som kan ta hand två fantastiska men intensiva pojkar. Att hitta förklaringar och verktyg som faktiskt är användbara och som verkar vettiga för att jag ska må bra. Och framför allt att lyckas hålla kvar känslan av att ha kontroll så långt det är möjligt och våga men också vilja acceptera mig själv.


Det är så S T O R T !


Och detta uppbyggande har alltså ni två, Lotta Borg Skoglund och Malin Thorsell, varit en så oerhört betydande del av. Ja, det hade faktiskt inte gått utan er och ni fick mig, med ert unika engagemang, att känna mig:


  • Trygg då ni bidragit med er kunskap och erfarenhet klart och tydligt men också lagom nyanserat; ni vet vad ni vet och det med en pondus som känts både självklar och varm. Samtidigt har det alltid funnits en slags luft omkring det ni förmedlat som gjort det möjligt att inte känna mig trängd - vilket jag väldigt ofta känner mig i många olika situationer. Ett exempel på det är just vid besök på MVC i samband med mina tidigare graviditeter då jag upplevde upplägget som standardiserat och att det fanns krav på att passa in eftersom jag på pappret och vid första anblicken såg helt så att säga ”vanlig” ut.

  • Hoppfull då jag vet att jag tillsammans med er hittat rätt väg bort från ångesten och depressionerna. Det är i alla fall slut på sökandet efter svar på vad det är för fel på mig i form av googlande på symptom för GAD, borderline eller bipolaritet. Förhoppningsvis verkar det heller inte bli några fler besök på vårdcentralen för att ännu en gång försöka ta på reda på huruvida jag har hypotyreos eller ej. Dessutom, vilket är det viktigaste av allt, är både jag och min man övertygade om att jag som mamma och partner är på väg att bli mer pålitlig och konsekvent i och med min nyfunna optimism.

  • Delaktig då jag själv fått bestämma hur jag vill göra med medicineringen. Detta ska förstås vara en självklarhet, att känna att man är själv med och avgör. Ni sa ju varken bu eller bä sådär väldigt tvärsäkert som de andra läkarna jag träffat på andra ställen i samband med denna graviditet - utan vi har resonerat tillsammans. Det var verkligen så utmattande att behöva förklara och försvara sig gång på gång gällande hur det kommer sig att jag som kvinna fått en ADHD-diagnos vid 37 års ålder och varför jag ansett mig behöva medicinering.

Sist men inte minst så har det varit så viktigt att hela tiden veta att ni två kommunicerade med varandra. Ert tighta samarbete gav verkligen det lugn som man behöver under en stökig graviditet. Jag var så uppbackad! Till detta bidrog även Susanne Östman, som jag hade turen att få som barnmorska på BB Stockholm City, genom hennes kunskap, öppenhet och fina förståelse.


Samma sak gäller för själva födseln och tiden efter på förlossningen. Jag fick ett så fint bemötande från det att vi kom in tills att vi åkte hem med lilla L. Jag kände mig lugn för att alla verkade införstådda och var så väl inställda emot mig. Det var aldrig tal om att jag skulle behöva redogöra något för någon - vilket jag alltså upplevt att jag behövt göra på andra ställen. Utan det var på mina och lilla Ls villkor.


Med denna summering av mina erfarenheter hoppas jag att jag kunnat bidra med något till fler! Tack för allt och ta hand om er samt era nära och kära!


//Charlotta med familj


Läs del 1 och 2 på tema npf, graviditet och föräldraskap här:

Krönika av vår läkare Lotta Borg Skoglund

Gästkrönika av Malin Thorsell som är gynekolog, förlossningsläkare och KBT-terapeut



Senaste inlägg

Visa alla