BG1.jpg

Blogg

  • Martina Nelson

Bloggspecial - NPF och skolstart

Uppdaterad: aug 25

Åh, nu börjar det snart igen, tänker jag samtidigt som jag känner den molande stressen och obehagskänslan i magen ge sig till känna. På onsdag är det upprop och mitt barn, som har adhd, börjar skolan igen efter ett långt och välbehövligt sommar lov. Och jag är inte ensam, Riksförbundet Attention publicerade i dagarna en undersökning om hur barn med neuropsykiatriska diagnoser och deras föräldrar våndas inför skolstarten.



Det finns många olika saker som stressar föräldrar och elever när skolsituationen inte fungerar, otillräckliga anpassningar, bristande förståelse för barnets problematik och kamratsvårigheter. Dessutom har många familjer återkommande konflikter kring läxor och svårt att överhuvudtaget få upp barnet ur sängen och iväg till skolan i tid. Andra familjer oroar sig över att barnet en dag ska vägra att gå till skolan helt och hållet och bli hemmasittare.

Men det jag bävar inför när skolstarten närmar sig är tanken på de ständigt återkommande mejlen och telefonsamtalen från skolan varje gång det hänt något, stort eller litet. Och jag vet att det är en bävan och stress jag delar med många, många andra föräldrar.

”Hej, vill bara berätta att idag har X sprungit i brandtrappan...”

”Hej, idag pratade X så högt i klassrummet att det nästan var en arbetsmiljöfråga!”

”Ville bara informera om att idag hade X tuggummi med sig till skolan…”

Föräldrar vittnar om hur det knyter sig magen varje gång det plingar till i mejlkorgen på eftermiddagen på jobbet av oro för att det ska vara från skolan och hur de automatiskt skannar av mobilens display varje gång det ringer för att se om det är skolans nummer,eller hur de på eftermiddagarna går med tunga steg till fritids för att hämta samtidigt som de mentalt förbereder sig på dagens rapport vid hämtning.

Vem eller vilka har bestämt att skolor är skyldiga att informera vårdnadshavare om varje liten incident som sker på våra skolor? Det händer saker när man har svårt med impulskontroll och man hinner inte hejda idén, fast den är förbjuden, när brandtrappan glittrar inbjudande. Har man svårt med självreglering så är det svårt att styra röstläget så att det blir lagom högt, särskilt om man precis spelat fotboll innan man kommer in från rasten. Som förälder är man oftast väl medveten om sitt barns utmaningar och behöver inte ta del av varje händelse.


Och vad syftar det till? Ofta avslutas mejlen till föräldrar med en uppmaning att tala med barnet om det som hänt. Samtal stärker inte impulskontrollen och ökar inte förmågan till självreglering. Det hjälper inte att prata om att det är förbjudet att kasta snöboll på skolan när snön ligger ny och kram-vänlig på morgonen, det samtalet kommer inte kunna hejda impulsen på 10 rasten. Det enda som händer är att barnet möts av ledsna och besvikna vuxenögon vid fritidshämtningen när det konstateras att barnet misslyckats med att följa reglerna, igen. Risken är dessutom stor att skolor förstärker barnets negativa beteende genom att ständigt uppmärksamma barnet och omgivningen på det som inte fungerar.

Många föräldrar upplever också att de befinner sig i en lojalitetskonflikt mellan skolan och sitt barn. De är mycket måna om att ha ett fungerande samarbete med skolan och svarar på alla mejl och telefonsamtal och deltar i möten, men upplever ofta att samarbetet sker mellan de vuxna på bekostnad av det som är förälderns främsta skyldighet, nämligen att företräda sitt barn och dennes särskilda behov.

Denna informations- och meddelandekultur finns förstås inte på alla skolor, men jag vågar påstå, utifrån mina egna erfarenheter och de många föräldrar och barn jag träffar i mitt arbete, att den förekommer på väldigt många skolor. Självklart behöver föräldrar få löpande information om hur skolan fungerar men om informationen ska tjäna något syfte behöver den följas upp i ett konstruktivt samtal kring vilka anpassningar och vilket stöd barnet behöver för att få skoldagen att fungera bättre, att bara konstatera att det inte fungerar leder inget vart. Ett annat sätt att minska stressen för många föräldrar är att pedagogerna lämnar informationen vid en särskild tidpunkt i veckan, då är man som förälder förberedd och mer mottaglig än när den lämnas på stående fot i en korridor.

En förhoppning hos oss som arbetar med neuropsykiatriska utredningar, där barnet bland annat genomgår olika test, är förstås att utredningen ska bidra till ökad förståelse om barnets behov och utmaningar och därmed också bidra till att skolan och andra bemöter barnet på rätt sätt i olika situationer samt underlätta dialogen mellan hem och skola.

Denna text utgår huvudsakligen från ett föräldraperspektiv med fokus på ett särskilt fenomen i skolan, men med respekt och ödmjukhet inför att skolor och pedagoger dagligen ställs inför stora krav och utmaningar och trots det gör ett fantastiskt jobb.

Men faktum kvarstår, många familjer med barn med neuropsykiatriska funktionshinder förmedlar en upplevelse av en icke-fungerande skolsituation som det tyngsta och mest stressande i tillvaron. Samarbete mellan hem och skola är av yttersta vikt för att skolan ska fungera, så låt oss hoppas att läsåret 20/21 blir ett år av konstruktivt samarbete där båda parter kommer till tals, på lika villkor och med barnets bästa i absolut fokus.


//Helena


Helena Wallberg är leg psykolog och leg psykoterapeut med inriktning barn och ungdom. Hon är en av Smart Psykiatris uppskattade medarbetare.

www.helenawallberg.se


Du hittar Attentions undersökning här

 

Herrljungagatan 1 
506 30 Borås
0708 60 74 75

Vardagar: 8.30 – 17.00

Nordlinds väg 95

217 73 Malmö

0733 42 72 38

Vardagar: 8.30 – 17.00

Stockholm (huvudkontor) 
info.stockholm@smartpsykiatri.se

Svärdvägen 25 B
182 33 Danderyd
0700 98 27 09

Vardagar: 8.30 – 17.00
Telefontid: 13.30 – 15.30

Dag Hammarskjölds väg 13
752 37 Uppsala 
0700 98 23 58

Vardagar: 8.30-17.00

Vardagar: 8.30 – 17.00

Kungsgatan 22
352 33 Växjö
0708 69 65 58

 

SMARTP_T.png