BG1.jpg

Blogg

  • Martina Nelson

Bloggspecial - Tonår och adhd

Om att vara förälder till en tonåring med adhd. Om starka känslor, strävan efter förståelse och om att plötsligt hamna utanför och få en ny roll.

Bloggen gästas av Maria Bühler, psykolog och författare och aktuell med boken Flickor med autism och adhd (Studentlitteratur, 2020). Dessutom är hon en av Smart Psykiatris uppskattade medarbetare.


Att vara förälder är ingen lätt uppgift. Man ska finnas till, trösta, förstå vad ens barn vill, reda ut konflikter, skapa goda rutiner och en massa mer. Förutom då att se till att det finns mat på bordet, varma vinterstövlar och en mjuk säng att sova i. Under åren fram till att ens barn blir tonåring gör man dock ofta allt det där med den villkorslösa kärleken som bränsle. Ofta är man ens barn idol, stora kärlek och den som givet har svaret på allt från varför det blir rök när man släcker ett stearinljus till hur man hanterar kärlekssorg. Inte alla dagar i veckan så klart, och man kanske inte alltid känner sig som någon idol eller förebild. Men man är det ofta ändå, tyst, självklart.


Sen kommer tonåren. Plötsligt märker man som förälder en glidning, ett subtilt men tydligt skifte. Ens barn tar ut avstånd. Rynkar näsan åt saker man säger. Pratar till en som att man var mindre vetande när det gäller funktioner på ens mobil, hur man sminkar sig för att dölja mörka ringar under ögonen, osv. Och, framförallt, man inser att man själv inte är den ens barn vänder sig till i första hand längre, med alla sina frågor. Kompisarna har högre trovärdighet. Om ens barn verkligen behöver svar kring en relationsmässig fnurra, hur man söker jobb på Espresso house eller något annat, så vet kompisarna plötsligt mycket mer, mycket bättre. Dörrar stängs ljudlöst men kännbart, staket och murar byggs upp kring vissa rum där man som förälder inte har tillträde längre. Och allt detta är som det ska vara. Tonåren är en tid då ens barn ska frigöra sig. Då ens barn ska hitta en egen plattform i tillvaron. Då ens barn ska skaffa ett eget socialt liv, utanför familjen. Då måste gränser sättas upp en tid, avstånd tas ut, näsor rynkas åt föräldrar som plötsligt får stå ut med att upplevas mossiga och nästan uråldriga (”jag? Som är så himla fräsch och verkligen hänger med..??”).


Har man ett barn med adhd blir dock hela processen något mer skruvad, något mer forcerad skulle jag vilja påstå. Jag har en 15-årig dotter med adhd. Hon och jag har gått igenom allt jag har beskrivit ovan. Jag fick under så många år vara min dotters idol, stora kärlek och den som hade svaret på allt. Nu i backspegeln var det helt ljuvligt. Jösses, så klok och kapabel jag har känt mig i sällskap med min dotter (och så klart har jag också känt mig helt inkompetent och som den sämsta mamman som någonsin har gått på denna jord). Men i och med hennes tonår hände det där skiftet, den där glidningen i vår relation. Dörrar började stängas, andra människor blev viktigare. Och även om jag verkligen har varit tacksam över att min dotter har andra människor att ty sig till, så fanns det också en sorg i att känna att den där närheten vi haft sen hon föddes lite grann försvann, minskade. Och så mitt i denna process har min dotter haft en ganska klassisk adhd-tjej-tonårstid skulle jag vilja påstå.

Tjejer med adhd löper stor risk att utveckla ångest och nedstämdhet i tonåren. Självkritik till följd av upplevda tillkortakommanden i skolan eller i relationer till kompisar är mer regel än undantag. Skolmisslyckanden i princip alltid förekommande. Särskilt i högstadiet när kraven på att kunna planera/organisera och strukturera sina skoluppgifter höjs markant från låg- och mellanstadiet. Många tjejer upptäcks inte heller förrän i högstadiet. Ofta har de suttit tysta, leende i klassrummet under låg- och mellanstadiet, och lärare har kunnat missa dessa tjejer under ganska många år. I högstadiet blir det ofta plågsamt tydligt hur mycket dessa flickor har missat, hur mycket de har hållit ihop sig under låg- och mellanstadiet och vilket pris det har haft. Priset blir en upplevelse av att vara värdelös, kraftig självkritik och som ett brev på posten ångest. Som lök på laxen blir ofta de relationsutmaningar som nästintill alla tonåringar har någon period under sina tonår ännu fler och ännu kraftigare för flickan med adhd. Sociala medier hjälper inte flickan med adhd att få någon ordning på relationsutmaningarna. Ett förfluget ord på Snapchat får eget liv på några minuter, rykten sprids som en gräsbrand och plötsligt har flickan med adhd hamnat i en helt överväldigande situation som hon inte vet hur hon ska ta sig ur. Och att prata med föräldern hemma är inte längre den lösning det tidigare var.. Resultatet blir ofta ångest, mycket ångest.


Sen har vi behovet av kickar, som är en följd av att dopaminsystemet fungerar annorlunda i en adhd-hjärna jämfört med en hjärna utan adhd. Kickar aktiverar belöningssystemet (dopaminsystemet) i hjärnan, och belöningar och belöningar gillar man väldigt mycket när man har adhd. Att hålla på med uppgifter som upplevs som monotona och enformiga är inte vad en adhd-hjärna uppskattar.. Ni förstår kanske vart jag är på väg.. Tonåren är en tid då en helt ny värld av potentiella kickar öppnas upp. Sex, alkohol, droger, fester, you name it. Individer med adhd löper ökad risk att bli beroende av både alkohol och droger, och ofta får man som individ med adhd en skön kick av både alkohol och droger. Alkohol är dessutom ett av de mest ångestdämpande medlen som någonsin har funnits. Och många med adhd upplever ångest under sina tonår, som sagt.. Riskerna är alltså ganska många under tonårstiden för någon med adhd. Man behöver hjälp för att hantera känslor av misslyckande, och man gillar när det händer spännande saker..En ibland ganska farlig cocktail!


Allt detta visste jag om när min dotter som 14-åring fick sin adhd-diagnos. Ja, som den adhd-flicka hon är fick hon förstås inte sin diagnos förrän hon var 14 år, trots att vi gjorde en utredning när hon gick i åk 5 också. I denna utredning såg skolan inga svårigheter (!), så min dotter fick ingen adhd-diagnos då.

Min dotter har också gått igenom de flesta av de risker/spänningsmoment som jag har beskrivit ovan. Hon har velat testa en hel del, och här har det varit svårt att hitta rätt som förälder upplever jag. Med vetskapen om den ökade risken min dotter med sin adhd har, har jag ibland velat låsa in henne och kasta bort nyckeln tills tonåren är över. Jag har velat skydda henne från alla faror! Men det går ju inte.


Som tonårsförälder behöver man hela tiden balansera mellan att ge slacka tyglar och att finnas där om något går snett. Jag har skällt, jag har skrikit (nej, inget jag är stolt över) i vissa stunder när jag har känt mig riktigt maktlös. Jag inser nu i efterhand att detta mest handlat om att jag har varit rädd. Rädd för att något riktigt allvarligt ska hända. Min dotter har helt rättmätigt blivit arg tillbaka när jag har skrikit och hållit på, och perioder har avståndet mellan oss känts bråddjupt. I dessa stunder har jag tagit mig i kragen och insett att jag måste vara den vuxne. Jag måste be om ursäkt. Jag måste räcka ut en hand. För i de där stunderna har jag insett att det enda jag har nu, som tonårsförälder, är vår relation. Och den måste bära genom de här turbulenta vågdalarna. Om vår relation går sönder, för att jag är arg (rädd), då sluter sig min dotter, och då kan det verkligen bli farligt. Då vänder hon sig bort, utåt, och det är ju inte alls säkert att den hon vänder sig till är den bästa för henne. Jag har insett att vad som helst nästan får hända, men vår relation får inte brytas. Det har inneburit att jag har fått rucka på antaganden jag har haft om vad man gör och inte gör, jag har behövt gå in i diskussioner där jag inte alls håller med min dotter. Men jag måste lyssna. Jag måste visa att jag vill försöka förstå. Annars byggs det ännu fler murar mellan oss. Men det har helt ärligt varit så läskigt ibland. Jag har varit så rädd för att trampa fel, göra något som får min dotter att må ännu sämre, göra felaktiga val.

Vi är inte igenom tonåren ännu. Men just nu känns det som att vi är på någon slags platå där min dotter själv börjar vilja göra andra väl än de som bara handlar om kickar och spänning. Och i backspegeln är jag så väldigt glad att jag valde att gå förståelsens, lyssnandets och tålamodets väg (nästan alla gånger i alla fall..). Jag tror att jag har fått godkänt av min dotter, och därmed har blivit kvalificerad för att fortsätta vara en person hon kan vända sig till när livet svajar. Och det är inte lite det!


//Maria Bühler, leg psykolog och specialist i neuropsykologi. Författare till böckerna Flickor med adhd och autism och Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro.

1044 visningar
 

Herrljungagatan 1 
506 30 Borås
0708 60 74 75

Vardagar: 8.30 – 17.00

Nordlinds väg 95

217 73 Malmö

0733 42 72 38

Vardagar: 8.30 – 17.00

Stockholm (huvudkontor) 
info.stockholm@smartpsykiatri.se

Svärdvägen 25 B
182 33 Danderyd
0700 98 27 09

Vardagar: 8.30 – 17.00
Telefontid: 13.30 – 15.30

Dag Hammarskjölds väg 13
752 37 Uppsala 
0700 98 23 58

Vardagar: 8.30-17.00

Vardagar: 8.30 – 17.00

Kungsgatan 22
352 33 Växjö
0708 69 65 58

 

SMARTP_T.png