BG1.jpg

Blogg

  • Martina Nelson

Flickan som kallade sig själv för ett UFO - Om 2E

"Varje gång jag bad om hjälp i skolan eller hemma, så skämdes jag. Jag kände skam och tyckte att det var pinsamt att jag – som gick i nian – fortfarande inte klarade av att följa med på en skolutflykt."

Bloggintervju med en begåvad och enormt ödmjuk flicka som berättar om smärtsamma upplevelser och om när livet vände. Men varje dag är fortfarande en kamp. Intervjun leds av SMARTs medarbetare Martina Nelson.


Vill du berätta lite om dig själv, vem är Hanna?

- Mitt namn Hanna Lindgren, jag är snart 16 år och är diagnostiserad med autism, samt har ett mycket högt IQ. Jag är alltså särskilt begåvad vilket tillsammans med min autism innebär att jag är det som kallas för 2E – Twice Exceptional, jag har både en diagnos och hög begåvning.

Du har alltså en extremt hög begåvning och autism, vad har det inneburit för dig?

- Jag fick min diagnos för ungefär två år sedan och gjorde IQ-tester i årskurs 4, när jag var 11 år. Vi trodde väldigt länge att alla mina svårigheter hade min särskilda begåvning att göra, men – enligt regelboken – så bör särskild begåvning inte vara en svårighet, utan snarare en fördel. Det gjorde det krångligt i kommunikationen med omgivningen eftersom de inte tyckte att alla mina svårigheter kunde förklaras av min begåvning. Det gjorde det även svårt för mig när jag hörde hur hög begåvning borde vara och undrade ”varför känns det som att det är något mer en det här”. I sammanhang där särskilt begåvade möts verkar det finnas en sorts rädsla för diagnoser, vilket gjorde att tanken på att jag skulle ha en diagnos aldrig kom upp.

Du fick din diagnos ganska nyligen…

- Ja, jag fick min diagnos i slutet av årskurs 9 och nu går jag år 2 på gymnasiet.

Hur blev det för dig, när du fick en förklaringsmodell till dina svårigheter?

- Jag kände egentligen inget behov av en förklaringsmodell. Allt började med att jag ville studera på ett speciellt resursgymnasium och för att få söka krävdes det att man hade en autismdiagnos. Det var därför jag gjorde min utredning och då blev diagnosen mest en lättnad eftersom jag kunde söka till den skola jag ville.

Jag jämför ofta min diagnos med mindmaps. Man börjar med att skriva något centralt i mitten och sedan kopplar man fler och fler saker till det. Från början var min diagnos som ett stort blankt papper med ordet autism i mitten. Det betydde inte så mycket och hade ingen koppling till mitt liv eller min identitet då. Allteftersom tiden gick kunde jag koppla fler saker i min vardag samt mina svårigheter till den stora titeln autism – lite som ”aha, så det är därför de här sakerna är så svåra”. Innan var min och min omgivnings förklaring till mina svårigheter särskild begåvning och ångest. Det funkade, men var inte klockrent. När jag fick min diagnos så var det inte en förklaring som hade saknats, men det blev mycket lättare att verkligen förstå.

Jag hörde dig prata i podden Synaps där du berättar om hur diagnosen har underlättat för dig eftersom du nu blir mer förstådd av omgivningen, vill du berätta lite mer om det?

- Det här har varit det mest betydelsefulla med att få en diagnos. När jag ”bara” var särbegåvad var det svårt att be om hjälp. ”Jag behöver x och y eftersom mitt IQ är högre än ditt”, låter inte precis bra. Autism däremot, är mer accepterat. Det finns färdiga åtgärdsplaner och förhållningssätt för autistiska elever. Diagnosen blev ett bra verktyg som underlättade kommunikationen med min omgivning. Det var lättare att säga ”jag är känslig för ljud, kan du hjälpa mig”. Man möts av en bredare förståelse. Sådant som tidigare tog all min energi, kunde omgivningen och min familj nu på olika sätt hjälpa mig med. Det fanns plötsligt en acceptans och empati för min konstanta trötthet.

Även om jag fungerar någorlunda väl har jag alltid varit i behov av stöd. Varje gång jag bad om hjälp i skolan eller hemma, så skämdes jag. Jag kände skam och tyckte att det var pinsamt att jag – som gick i nian – fortfarande inte klarade av att följa med på en skolutflykt. Det var enormt pinsamt och jag skämdes varje gång jag pratade med någon om det. Jag kände att jag behövde be om ursäkt för den jag var. När jag fick min diagnos blev det mycket lättare. Det var okej att inte vara okej, det var inte konstigt om jag var trött. Även för mig själv försvann mycket av den skammen som jag annars kände hela tiden.

Vad skulle du vilja att andra personer i din närhet visste om 2E?

- Jag kände oro över att jag skulle bli behandlad annorlunda, att andra skulle tro att jag inte kan ta hand om mig själv. Jag kan ta hand om mig själv. Jag kan göra i princip vad som helst. Jag kan åka buss in till stan och vara där en hel dag, gå på fest och träffa folk. Jag kan göra vad jag vill. Men jag kan inte göra allt hela tiden, för jag har inte så mycket energi. Med tanke på min höga begåvning är jag väldigt högfungerande - det märks inte direkt att jag har autism när man pratar med mig. Kanske kan jag verka lite udda om något. Jag verkar nog för många som ”hyfsat vanlig”. Det är jag för det mesta, jag har bara ett större behov av rutiner och blir mycket tröttare än de flesta människor. Den förståelse jag skulle vilja och hoppas att det fanns i samhället om 2E är att vi är inte enbart definieras av våra diagnoser. Samtidigt är det inte som om vår höga begåvning innebär att våra diagnoser inte är något problem - det är en kombination av båda. Ett konstant behov av nya utmaningar och stimulering men OCKSÅ bristande energi, trötthet och ett behov av tydlighet.

Bara för att jag klarar av att göra något idag betyder inte det att jag kan göra det imorgon. Det som alltid, dag efter dag, måste frågas om är: har du nog med energi för det här, orkar du det här idag? Orkar du som i: är den här ansträngningen värd effekten? Jag har ofta fått höra att jag ska träna på saker jag tycker är jobbigt. Men för mig, i och med min särskilda begåvning, anpassar jag mig väldigt snabbt. Jag kan göra något om jag måste – frågan är om det är värt ansträngningen. För att energin ska räcka till är det viktigt att fundera över vad jag kan be personer i min omgivning om hjälp med.

Hur har den här kombinationen påverkat dig, att du har en hög begåvning och autism?

- Det är svårt att dra en gräns mellan dem. Jag har en enorm fantasi och ambition och förlorar mig lätt i mina idéer. Jag finner dock ofta att jag blir så utmattad bara av att planera ett projekt att jag inte har någon energi kvar när det är dags att faktiskt börja. Den dissonansen mellan energi och egentlig kapacitet är smärtsam. Alla drömmar som jag faktiskt kan uppfylla men aldrig orkar.

Du går på ett resursgymnasium, vad skulle du säga att de har som fungerar bra för dig?

- Först och främst har jag fått anpassningar som att läsa samhällskunskap och historia på egen hand i projektform. Det var givande för mig, då jag kunde ”springa fritt” och samla in massa fakta. Det har egentligen aldrig funnits något behov av att prata om min diagnos eller min begåvning. De möter mig som en individ snarare än en elev – inte som robot men som människa. Jag är inte en siffra eller en bokstavskombination där – jag är bara Hanna.

Många med autism och hög begåvning berättar att de också lider av ångest och depression. Hanna berättar vidare om hur hennes ångest har påverkat henne mycket under livet.

- Jag har egentligen inte haft så stort behov av utmaningar så som man ofta pratar om att personer med särskild begåvning behöver. Kanske eftersom jag har varit så enormt plågad av ångest och prestationsångest under mitt liv. Jag har en slags livsfilosofi som är ”så länge jag inte behöver ha ångest, är jag okej med i princip vad som helst”. Jag kan vara ledsen, uttråkad, glad - jag är nöjd så länge jag slipper ha ångest. Jag skämdes ofta när jag behövde be om hjälp. Den enda förklaringsmodellen vi hade till mina svårigheter var mitt höga IQ. Jag var jag rädd att om jag presterade ”dåligt”, räckte upp handen och bad om hjälp, för ett ögonblick slutade vara ”smarta Hanna” - skulle andra tänka att jag hade ljugit om mitt IQ. Jag var så rädd att göra något misstag. Jag trodde att om jag inte ”matchade” mitt IQ, skulle det vara något fel mig. Att om jag gjorde fel, så skulle det betyda att jag var fel. Det var aldrig min omgivning som placerade några förväntningar på mig, mina föräldrar var enormt förstående och ville bara att jag skulle må bra. Inte heller lärare sa någonsin uttryckligen att jag var tvungen att få A, de förväntningarna var mina egna. Jag kände ett behov av att konstant ”bekräfta” min begåvning. Jag led så mycket av att jag inte var som alla andra, men jag var också rädd över att det skulle visa sig att jag ”bara var ett helt normalt barn”. Om jag var ”helt normal” och ändå krävde så mycket stöd – skulle det inte innebära att jag hade överdrivit, varit självisk, uppmärksamhetssökande och en lögnare.

Du berättade tidigare om din ångest och prestationsångest…

- Ja, när vi började få betyg i skolan kämpade jag för att få A i nästan allt. Jag hade fruktansvärt mycket ångest. Skolan har en generell mentalitet av att alltid sträva uppåt, jag har många gånger fått höra ”även om du får ett bra betyg så kan det alltid bli bättre”. Detta var troligtvis riktat mot de elever som saknade motivation – men för mig, som kvalificerad stressboll, innebar detta snarare att även om jag fick A så var jag inte bra nog. Hur högt jag än presterade var det aldrig någon som sa ”det hade räckt om du bara hade gjort X” eller ”det här är bra nog”. Det var aldrig någon som sa att jag kunde stanna eller att min prestation var tillräcklig. Varje A blev bara ett nytt rekord att slå i nästa uppgift.

Avslutningsvis, finns det något speciellt du skulle vilja säga till andra…

- Jag tror att det är viktigt att tänka utanför boxen när man arbetar eller träffar personer som är just ”utanför boxen”. Kanske är det bättre att vara hemma från skolan en dag i veckan om det innebär att man klarar av att fokusera resten av tiden.

Till alla andra perfektionister där ute:

Jag slavade bort hela min grundskoletid för att få ”bra” betyg, för att komma in på ett ”bra” gymnasium, för att få en ”bra” framtid. Hur ser ”bra” ens ut? Är ”bra” ångestattacker och sömnlösa nätter? Är du ”bättre” ju mer du lider? Jag hoppas kunna sträva efter ”lycka” snarare än ”bra”. Jag hoppas kunna vakna utan en klump i magen och le när jag ser mig själv i spegeln. Hur ser ett ”bra” liv ut för dig? Vems lycka är det du försöker uppnå? Även om du nådde ”bra”, skulle det finnas något kvar av dig som kunde uppskatta det? Kasta inte bort dig själv för en framtid som du inte själv kan se.



Stort tack till Hanna som delade med sig av sin otroligt starka berättelse, som förhoppningsvis kan bidra till mer kunskap och förståelse för 2E. Hanna hälsar att hon gärna berättar om sina

erfarenheter på konferenser och för

personalgrupper i skolan. Hon går i så fall

att kontakta på hannalindgren.2e@gmail.com.



Är du i behov av en utredning eller begåvningsbedömning? Läs mer här.


Arbetar du med barn, ungdomar eller vuxna med 2E och har frågor, ställ din dem till Pia Rehn Bergander här.


...och slutligen, läs våra tidigare blogginlägg på temat 2E:

https://www.smartpsykiatri.se/post/2e-nar-man-kan-men-anda-inte

https://www.smartpsykiatri.se/post/om-var-vag-2e-ur-ett-inifranperspektiv

 

Herrljungagatan 1 
506 30 Borås
0708 60 74 75

Vardagar: 8.30 – 17.00

Nordlinds väg 95

217 73 Malmö

0733 42 72 38

Vardagar: 8.30 – 17.00

Stockholm (huvudkontor) 
info.stockholm@smartpsykiatri.se

Svärdvägen 25 B
182 33 Danderyd
0700 98 27 09

Vardagar: 8.30 – 17.00
Telefontid: 13.30 – 15.30

Dag Hammarskjölds väg 13
752 37 Uppsala 
0700 98 23 58

Vardagar: 8.30-17.00

Vardagar: 8.30 – 17.00

Kungsgatan 22
352 33 Växjö
0708 69 65 58

 

SMARTP_T.png