BG1.jpg

Blogg

  • Martina Nelson

Hur högt behöver en person skrika för att få hjälp?

Det är med mina egna erfarenheter och mitt arbete med podcasten ADHD-podden som jag måste få svar på en fråga efter att ha läst debattartikeln Dags att erkänna behovet av prioriteringar i ADHD-vården(Läkartidningen, 2020-10-27):


- Hur högt behöver en person skrika för att få hjälp enligt dessa förslag till bättre prioriteringar i ADHD-vården?

Bloggen gästas av Josefin Svensson som är grundare till en av Sveriges största intervjupoddar om ADHD/ADD, ADHD-Podden. ADHD-Podden startades 2018 för att sprida kunskap om ADHD/ADD genom att lyfta fram berättelser från vuxna med olika yrkesbakgrunder som lever med diagnosen. Josefin fick sin ADHD-diagnos som 23-åring och har sedan 19 års ålder drivit företag. Med hennes erfarenheter inom bla. rekryteringsbranschen såg hon värdet av att ta reda på hur stigmat kring ADHD/ADD kan skilja sig mellan olika yrkesgrupper. Idag har ADHD-Podden gästats av allt ifrån politiker, entreprenörer, läkare och kreatörer som alla har delat sin berättelse om hur det är att leva med ADHD/ADD för att skapa igenkänning och stöd för andra med diagnosen, likväl som för anhöriga. ADHD-podden finns på Acast, Spotify, Podcaster eller där poddar finns!


- Jag blir sällan förvånad över debattartiklar skrivna av makthavare i vården gällande ADHD, men efter att ha läst denna artikel undrar jag verkligen om författarna är medvetna om vilka signaler de sänder ut:


Effektiv behandling av ADHD kan förebygga missbruk, kriminalitet och suicid samt en oförmåga att ta hand om sig själv, men när ADHD-enheterna nu expanderar tränger högfungerande individer undan patienter med tyngre psykisk problematik.” (Läkartidningen, 2020).


Bildkälla: Politikern Ida Drougge gästar ADHD-podden, avsnitt 2


Lider ni av confirmation bias efter att ha sett ett avsnitt av Solsidan?

Det känns helt allvarligt som att författarnas beskrivning av vilka ”högfungerande personer” som i större utsträckning söker sig till vården för ADHD-utredning har blivit färgad av en parodisk medial bild av ADHD.


Kanske lider författarna till debattartikeln av confirmation bias (dvs. att bara ta in sådan information som bekräftar ens egen uppfattning) och sammansätter enstaka patienters upplevelser i en stressig vardag med en episod från TV-serien "Solsidan" där förlöjligandet kring vem som söker sig till psykiatrin kan förstärkas. I episoden iscensätts en av Solsidans huvudkaraktärer ”Mickan” hos en psykolog där hon bönar och ber om att få en ADHD-diagnos med motivationen att det är trendigt.


Bildkälla: TV4-play.se


Det är svårt att förstå om författarna till debattartikeln vill diskutera att för många personer vänder sig till psykiatrin för bagateller, eller om deras åsikter är ett försök att bidra till en konstruktiv diskussion om hur man bör använda resurser på bäst sätt. Men i mina ögon lyckas författarna bara att förmedla ett enda budskap och det är:


- Har du lyckats behålla jobbet eller klarat studier (”livets prövningar”), oavsett om det har kostat dig ett enormt psykiskt lidande eller kompensation på annat sätt, kommer du inte få möjligheten till att få en förklaringsmodell.


Deras modell skulle neka hjälp till många av mina lyssnare

Faktumet att diagnosen ADHD är omdebatterad såg jag både som en drivkraft och utmaning när jag valde att starta podcasten ADHD-Podden. Idag får jag dagligen meddelanden och mejl från personer som lever med ADHD/ADD. Men även personer som fortfarande står i kö för att utredas efter år av kämpande för att få hjälp kontaktar mig. Av dessa personer kan en del definieras enligt vad författarna till tidigare nämnd debattartikel, kallar ”högfungerande”. De har klarat skolan, inte varit kriminella eller förlorat jobbet.. ÄN.


”Hade jag inte fått rätt hjälp i tid så hade jag kanske inte haft jobbet kvar idag och fortsatt dricka ännu mer” skrev en kvinnlig lyssnare till mig förra året efter att ha sökt hjälp och blivit utredd för ADHD i vuxen ålder.


Att erkänna sina utmaningar verkar även handla om vilket förtroende man har till sin vårdgivare vilket uttrycktes från en annan kvinnlig lyssnare såhär: "När jag träffade en sjuksköterska första gången vågade jag knappt berätta hur det egentligen fungerar där hemma- eller snarare icke-fungerar i mitt liv. Jag vågade inte ta risken att bli ifrågasatt som mamma eftersom relationen med pappan inte fungerade”


Bildkälla: ADHD-Podden, 2020


Vanligt förekommande är att mina lyssnare precis som jag själv, fick ADHD-diagnosen i vuxen ålder eller just nu söker hjälp i åldern 25-35. De beskriver att de har armbågat sig fram i livet på sitt sätt. Antingen med hjälp av lögner eller överkompensation för att klara av att hålla huvudet ovanför vattenytan. Av de som klarat studier eller behållit sina jobb, beskrivs ofta andra bekostnader såsom ätstörningar eller missbruk av spel, träning, droger, sex eller alkohol.


Om författarna till debattartikeln (Läkartidningen, 2020-10-27) skulle få prioritera så som de föreslår, så tolkar jag det som att många av mina lyssnare, skulle falla under kategorin ”högfungerande individer som tränger undan patienter med tyngre psykisk problematik”.


Om jag inte fått min förklaringsmodell hade jag inte orkat springa idag

Och javisst, det brinner i hjärtat, hjärnan spinner och magen knyter sig. För när jag läser debattartikeln så inser jag också att även jag själv skulle demonstrera exemplet på vad författarna definierar som en ”högfungerande person”.


Jag har både drivit företag sedan jag var 19 år och klarat av studier. Jag har utåt sett haft en städad LinkedIn-profil och heller inte hamnat i kriminalitet. Jag har hållit ihop och försökt göra allt för att verka så fungerande som jag bara kunnat. Den duktiga flickan med ADHD som jag är, är trots allt indoktrinerad att anamma begreppet ”I shall please”.


Bildkälla: Josefin Svensson i ADHD-Podden, avsnitt 17


För min del blev resultatet ätstörningar och annan överkompensation och kanske mycket därtill, om jag inte hade fått förklaringsmodellen ADHD våren 2015. Detta tack vare professionella som kunde läsa mellan raderna, som var lyhörda och såg mina verkliga utmaningar.


Bildkälla: Nemo Hedén i ADHD-Podden, avsnitt 29


Jag känner mig skyldig att framträda och kommentera detta för min egen skull men också för hundratals personer som kontaktat mig i mitt forum ”ADHD-Podden” för att beskriva sina upplevelser av att nekas hjälp på tunna grunder eller i värsta fall inte få någon hjälp alls, utan tvingas acceptera att stå i kö för sitt lidande i åratal. Detta diskuterades senast i Avsnitt 29 av ADHD-Podden ”Har jag ADHD eller inte?” med Nemo Hedén.


Går denna föreslagna strategi verkligen i linje med preventiv vård?

Hälso- och sjukvårdslagen fastslår att hälso- och sjukvården ska arbeta för att förebygga ohälsa. Så jag undrar, hur menar då författarna till debattartikeln (Läkartidningen, 2020-10-27) att deras förslag till förbättringar ska bidra till en preventiv vård i modern tid, där ansvaret och pressen på den enskilda individen blir större än någonsin?


Bildkälla: Rapport: ”Från sjukvård till hälsovård” (pwc.se)


Tack Lotta Borg Skoglund på Smart Psykiatri för att du tar kampen för min och många andra personers röster. Om det skulle vara så att debattörernas förslag realiseras och resursbristen inte kan lösas på annat sätt, ser jag fram emot studier som inkluderar båda grupperna som författarna benämner dvs. ”högfungerande” och ”personer med allvarligare problematik” och jämför dessa över tid.


För min upplevelse är att det bara är en tidsfråga innan många inom kategorin ”högfungerande” inte orkar hålla huvudet högt länge till. Och om dessa personer dessutom ska bortprioriteras utredning enligt föreslagna kriterier, så skulle jag gärna se en hälsoekonom redogöra för vilka samhällsekonomiska konsekvenser det kan medföra.


//Josefin Svensson, grundare av ADHD-podden.


Läs Lotta Borg Skoglunds blogginlägg på samma tema här

Läs mer om hur en neuropsykiatrisk utredning hos SMART Psykiatri här



Senaste inlägg

Visa alla