BG1.jpg

Blogg

"Jag var ett problembarn" - Om adhd hos äldre

Uppdaterad: okt 24

Jag var ett problembarn. Svårfostrad hette det också. Jag hade vredesutbrott när jag inte fick som jag ville, och jag ifrågasatte nästan allt som jag, enligt mormor, borde göra för att alla ”andra” betedde sig så - det var inget skäl för mig. Jag var inte som alla andra och jag var medveten om det. Något jag känner både sorg och stolthet över.


Som en del av Riksförbundet Attentions projekt Äldrelyfte har vi bjudit in Eva Ellnefors, medlem i Riksförbundet Attention som skriver om adhd hos äldre - ett inifrånperspektiv.



I skolan kunde jag läsa och skriva - och pratade för mycket. Lärarinnan ville ta mig till en doktor, men istället fick jag flytta upp en klass. Jag blev lugnare, men fick ingen bra kontakt med kamraterna förutom med dem som också var lite "avvikande" som jag. En hette Charlotte, vi trivdes ihop och jag var ofta hemma hos henne. Annars var jag mobbad ända upp på gymnasiet. Jag hade också konstiga saker för mig. Jag klädde mig "fel" och ville helst likna Brigitte Bardot, en känd filmstjärna. Jag hade egentligen inte så mycket förutsättningar, men det hindrade mig inte. Det fanns några få kamrater som var vänliga och omhändertagande som kunde komma med kritik som jag faktiskt kunde ta till mig. Mobbing var inget bra sätt att få mig att inse saker.


I övre tonåren blev jag skoltrött och ville inte fortsätta gå i skolan. Jag fick ett tillfälligt jobb som sextonåring på ett kontor. Men det var alltför monotont och för långa dagar. Jag ville och klarade inte att bli "tvingad" att göra saker. Under en lång tid sov jag dagarna och sen blev jag gravid med min dåvarande pojkvän. Nu ville jag bli hemmafru för att slippa arbeta. Så vid 16 år och 11 månader gifte jag mig med Överståthållarämbetets välsignelse. Men hemmalivet var också enformigt. Jag sov halva dagarna och dottern fick ofta klara sig själv. Hemmet var rörigt och smutsigt. Jag införde en så kallad städdag varje vecka, som jag höll i stenhård under många decennier. Mina starka utbrott fanns kvar, vilket min förstående och genuint snälla make fick lida för. Vår lilla flicka var snäll, klok, "en tänkare" och hon utvecklades normalt (om än lite sakta i vissa avseenden). Det visade sig att hon också har ADHD.


När jag var 21 år lämnade jag familjen. Jag hade träffat "den stora passionen". En äldre och något udda man som åkte motorcykel och gillade den nya musiken av Beatles som kom 1963. Det blev vårdnadstvist och flera långdragna utredningar. På den tiden ansågs pappan var mest lämpad att ta hand om barnen, men min ex-makes nya fru ville inte att vi skulle ha umgänge så jag tog hem dottern. Dotter fick ofta vara ensam, medan jag var ute och åkte motorcykel med min nya kärlek. Han hade två barn som han träffade kring nyår och på somrarna. Jag har idag mer kontakt med hans barn än deras pappa. Att skaffa nya barn var inget för mig.


Nu levde jag studentliv i Östersund under några år. Det blev mycket festande och vänsteraktivitet, även om jag fortfarande kände ett utanförskap. Min dotter fick vara med på alla fester, hon trivdes inte heller med jämnåriga. Jag tog examen med ett nödrop som socionom. Det var svårt att få arbete i Östersund. Det blev att vi fick flytta mycket i jakten på ett jobb. Samtidigt ville jag ha barn - jag ville ha ALLT på en gång. Vi fick en pojke och senare en flicka. Yngsta dottern var nu vuxen. Min man ville bo kvar i Jämtland och spela fiol (han var en trolig "Asperger-person") medan jag nu verkligen ville ha ett fast jobb och få ordning på livet. Allra helst ville jag ha ett deltidsarbete, eftersom heltid har varit fruktansvärt påfrestande för mig sedan jag fick barn. Jag förstod inte hur alla andra orkade med vardagen. Jag kämpade på så gott det gick. Till sist fungerade det inte. Vi flyttade till Dalarna. Här, på mitt nya arbete träffade jag den stora passionen igen och vi flyttade ihop. igen! Vi bodde på en madrass på golvet i Borlänge, och det var allt vi behövde.


Men jag ville inte lämna barnen. Pojken fick stanna hos sin pappa och dottern flyttade med mig. ”Tredje mannen” hade också en dotter, jämngammal med min yngsta. Vi trivdes ihop och hade det bra, och så kom min efterlängtade son när jag var 42 år gammal. Mitt liv var tufft och jobbigt många gånger, men jag var samtidigt lycklig. Mitt häftiga humör fanns kvar och det led både jag, min man och mina barn av. Nu var det maken som träffade en annan - en gift kvinna som hade vuxna barn, hon fick cancer - som återkom efter efter några år. Det blev som en dokusåpa. Jag föll helt igenom denna gång, det kunde ha resulterat i både missbruk och självmord. Jag försökte desperat att hålla fast vid mannen, samtidigt som jag jobbade heltid, var fackligt aktiv och med i ”Nej till EU”. Det slutade i ett maniskt beteende som övergick i en depression. Jag borde ägnat mer tid åt barnen. Men jag försökte umgås och träffa folk - trots att jag bara ville ligga och gråta. Jag kunde glömma smärtan under några timmar när jag hade sällskap, men sedan var allt lika svart igen.


Jag flyttade till annan stad, men under ett helt år kände jag min "under isen", samtidigt som jag lyckades mirakulöst nog sköta mitt arbete som socialsekreterare - jag var uppskattad och fick till och med beröm! Hemma grät jag över mannen som hade lämnat mig. Det följdes av ett destruktivt förhållande med en alkoholist. Han var annorlunda - en ungkarl utan barn. Men han var en fin människa och omtyckt av alla. Sitt missbruk dolde han både för försäkringskassan och mig. Tills vi flyttade ihop. Då föll han igenom, drack och började ta tabletter. Under åren med honom fick jag diagnosen DAMP=ADHD när jag var 52 år av professor Gillberg. Mitt barnbarn hade både ADHD och autism och på så sätt fick jag insikt om varför så mycket hade gått fel och kanske för fort i mitt liv. Jag skrev en bok om detta 2000, ”Kasperdockan” och höll även en del föredrag för Åsa Gravander och Torbjörn Andersson som båda har egna företag. Det blev en drivkraft även i arbetet. Det var en ganska ny upptäckt och jag fick mycket mothugg i början.


Yngste sonen hade stora problem i skolan och flera gånger i veckan fick jag lämna arbetet och hämta honom. Nu bodde vi 5 minuter från mitt jobb och det gjorde att jag måste stanna på arbetsplatsen, fast jag hellre sökt något nytt. De äldre barnen hade nu flyttat hemifrån, lika tidigt som jag själv och klarade det med bravur.


Mannen fick slutligen flytta ut, jag hade ju sonen att tänka på. Inte långt efter hittades min före detta man död, medtagen och nedkyld under ett försök att bli nykter. Det var en stor sorg, jag hade verkligen varit förälskad i honom. Jag kämpade vidare. Senare träffade jag en man som jag hade känt sedan barndomen. Vi hade träffats i vuxen ålder och umgåtts som vänner, mina barn kände hans. Genom MC-gänget hade vi träffats på nytt 1971. Och en passion uppstod. Han var en udda man - "ett original". Känd för att ha dragit in mest förfalskade kort i Stockholms lokaltrafik, han körde buss. Vi kände varandra ganska väl och tre dagar innan jag fyllde 60 gifte vi oss. Jag var lycklig och kände glädje. Men allt vände när min dotter en månad senare tog sitt liv. Hon hade haft en svår tid på många sätt. Hon var nästan färdig med sin lärarutbildning och bara 42 år gammal. Det var en tung tid och stor sorg för mig.


Efter det blev mitt liv aldrig som förr och kommer aldrig att bli, men jag är tacksam över att jag har min man som stöd. Vi bor i ett gammalt hus och har våra konflikter, men numera är mina utbrott färre och kortare, då jag äter medicin. Jag fick diagnos i vuxen ålder och det har betytt mycket för mig, på många sätt. Jag har fått en förklaring och en förståelse för mig själv och varför en del saker i mitt liv har blivit som de blivit.


//Eva


Här kan ni ta del av Attentions projekt - Äldrelyftet och läs gärna våra tidigare blogginlägg på temat här.

 

Herrljungagatan 1 
506 30 Borås
0708 60 74 75

Vardagar: 8.30 – 17.00

Nordlinds väg 95

217 73 Malmö

0733 42 72 38

Vardagar: 8.30 – 17.00

Stockholm (huvudkontor) 
info.stockholm@smartpsykiatri.se

Svärdvägen 25 B
182 33 Danderyd
0700 98 27 09

Vardagar: 8.30 – 17.00
Telefontid: 13.30 – 15.30

Dag Hammarskjölds väg 13
752 37 Uppsala 
0700 98 23 58

Vardagar: 8.30-17.00

Vardagar: 8.30 – 17.00

Kungsgatan 22
352 33 Växjö
0708 69 65 58

 

SMARTP_T.png