BG1.jpg

Blogg

  • Martina Nelson

Livet med extra allt

Så fort jag hade en fantastisk kväll kom straffet dagen efter. Jag hade inte ens druckit alkohol utan bara känt en stark närvaro i samtalet med mina vänner. Jag älskade livet och jag älskade mina vänner. Vi hade pratat till sent på natten och jag hade varit berusad av våra ord. Sedan följde en orolig sömn och ett alltför tidigt uppvaknande till verklighetens baksmälla. Jag befann mig återigen i en otrygg och skrämmande värld, så annorlunda mot gårdagens ljusa och varma tillvaro.


I många år slungades jag in och ut ur ett mörker som jag inte förstod. Jag hade haft några långa och i ordets rätta mening mardrömslika perioder, min första när jag var 16 år, då jag bara hade legat och kippat efter andan samtidigt som ohyggliga bilder skrek i mitt huvud. Då hade jag varit tvungen att stänga in mig hos mina föräldrar och isolera mig från resten av världen. Nu var jag 20 år och bodde i egen lägenhet i Stockholm. Jag pendlade mellan livsglädje och dödslängtan i en rasande fart. I efterhand är det lätt att se att sena nätter ledde obönhörligt till att jag fick krypa in i min grotta under några veckor.


Det var 80-tal och så småningom 90-tal. Det fanns inget internet och därmed ingen fakta om psykisk ohälsa att googla mig till. I min vänkrets pratade vi inte om ångest eller depression. Jag, mina föräldrar och mina vänner stod tämligen handfallna och oförstående inför det vi kallade för mina ”kriser”. Jag kände mig förintande ensam när jag mådde dåligt. Och oduglig. Varför kunde inte jag vara som alla andra? Varför kunde inte jag bara skärpa mig och anstränga mig mer? Vad var det som var så svårt? Det fanns ju ingenting i mitt liv som gav mig rätten att må så dåligt.


I mitten på 90-talet träffade jag en psykiater som sa att jag led av återkommande depressioner och att det fanns medicin som kunde bota mig. Det var en obeskrivlig befrielse. Att få lägga av mig lite av ansvarsbördan och förlita mig på mediciner. De hjälpte ett tag, men så småningom kom depressionerna tillbaka. Varje höst kom de. Första åren runt oktober, men efter några år redan i september. Det vände oftast kring jul. I många år duckade jag för faktum att hösten var på intåg. Jag jobbade som lärare och upplevde en stor glädje och energi i början på läsåret. Jag engagerade mig i flera projekt och var socialt mycket aktiv på fritiden. Jag kunde känna viss oro för det annalkande höstmörkret men jag valde att skjuta oron åt sidan. När tankarna började rusa inom mig och jag fick svårt att somna på kvällarna såg jag oron i min mans ögon. Om han ställde några frågor om hur jag mådde blev jag för det mesta arg och ville inte prata om det. Men det var ju redan för sent. Depressionen var ett faktum och jag drunknade snart i min egen ångest. Jag ansträngde mig å det yttersta för att det inte skulle märkas på jobbet att mina tankar var slöare, att jag till slut hade svårt att både läsa och skriva. När rädslan genomsyrade hela min tillvaro blev jag tvungen att sjukskriva mig.


Det dröjde 25 år från min första sjukdomsepisod tills jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Då var jag 40 år. I efterhand kan jag se att mina depressioner kom otroligt snabbt, inte smygande som depressioner brukar göra. På några dagar gick jag från fullt fungerande till att vara en skugga av mig själv. Ibland föregicks mina depressioner av en period av extra energi och engagemang. Men det var inte något som jag eller min omgivning lade särskilt stor vikt vid. Mina hypomanier var en del av mig och mitt liv, inget avvikande. När jag, 43 år gammal, började med litium, påbörjade jag utan att veta om det, en helt ny fas av mitt liv. Jag blev en person som kunde räkna med att jobba heltid även på höstarna, som kunde tacka ja till uppdrag i oktober och faktiskt klara av att genomföra dem. Jag blev en person som likt många i min omgivning kunde njuta av naturens höstfärger istället för att se ett gulnande träd som ett dödstecken.


Bipolär sjukdom är skoningslös. Det får dig att uppleva det vackraste i livet för att sedan slunga ner dig i gyttjan. Det är som att du gång på gång ska straffas för att ha levt, skrattat och älskat. Hur kan något som känns underbart vara så lömskt att det lurar in dig i en lång livsleda? Hur kan det vara fel att leva, dansa, skratta och prata sig igenom natten?

För även om det finns mediciner som kan stabilisera behöver jag och alla andra drabbade anamma en livsstil med rutiner, god sömn och allt annat som ger livet stabilitet. Allt det som de flesta mår bra av, kost, sömn och fysisk aktivitet, är i ordets rätta bemärkelse livsavgörande för oss med bipolär sjukdom. För mig är denna livsstil numera ingen uppoffring. Jag lever ett liv som ändå kräver rutiner och regelbunden sömn. Men jag känner med alla ungdomar som är drabbade. Sjukdomen tar inte hänsyn till den unga personens oregelbundna liv. Sjukdomen ser inte mellan fingrarna när hen vill berusa sig i natten och ge sig hän åt en känslostorm. Ungdom och bipolär sjukdom rimmar helt enkelt uselt.


Till ungdomarna vill jag säga det jag önskar jag själv hade fått höra när jag var sexton år. Det finns hjälp att få, det blir bättre, du kommer lära dig att leva med din sjukdom. Och sluta inte ta din medicin!


Det är omöjligt att skriva om bipolär sjukdom utan att nämna självmordstankar. Den psykiska smärtan är i perioder så stark att längtan efter att slippa den är oundviklig. De flesta självmordstankar är just bara det, tankar, men ibland konkretiseras de till planer och mer sällan även till självmordsförsök. En person som gör ett självmordsförsök har oftast tappat hoppet om hjälp. Kanske har personen fått hjälp men ändå blivit sjuk gång på gång på gång. Det enda jag kan säga är att det finns mer hjälp att få. Det finns andra sätt att lindra den psykiska smärtan på. Livslusten kommer alltid tillbaka, hur deprimerad man än har varit. Men det går inte snabbt och man måste lära sig att stå ut lite till och ännu lite till.


Jag har haft ett bra liv, ett rikt liv, visserligen kantat med mycket smärta, men det är inte den jag minns eller tar med mig i mina minnen. Trots att det dröjde 25 år innan jag fick rätt diagnos och ytterligare några år innan jag fick rätt medicinering har jag inte den minsta känsla av bitterhet inom mig. Det var andra tider på 80-talet. Och det är svårt att behandla psykisk sjukdom. Vi behöver alla rusta oss med tålamod, ödmjukhet och prestigelöshet. Och så hoppet, det viktigaste av allt, hoppet. Hoppet finns, även när det känns som mest hopplöst, så ligger hoppet och pyr någonstans. Så, ge aldrig upp.


// Elsa

Elsa Janni är legitimerad psykolog och har skrivit en bok (Igår var jag lycklig idag vill jag dö) om hur hennes liv med bipolär sjukdom typ 2 sett ut. Hon har även medverkat i två avsnitt av podden Psykologsnack där hon pratar just om bipolär sjukdom.