BG1.jpg

Blogg

"Man kan anta att alla människor anstränger sig"

Nyligen publicerade Dagens Medicin vårt svar (som du kan läsa här) på Adel Abu Hamdehs gästkrönika från 10/12 (som du kan läsa här) där han uttryckligen påstår att personer med hög utbildning inte kan ha en adhd-diagnos och att ”denna grupp av högpresterande adhd-personer” är en onödig belastning på samhällets resurser. Jag håller med om att det är viktigt att kartlägga funktionsnedsättningar och att man inte ska överdiagnostisera adhd. Lika viktigt är det att inte missa adhd hos dem som har det.


Att skilja på vem som ska få utredning baserat på utbildningsnivå är fel eftersom vi vet att adhd förekommer hos akademiker och hos personer med hög begåvning. Vi riskerar då att missa deras adhd. Det leder till allvarliga konsekvenser, och det är inte okej.

Jag trodde inte mina ögon när jag läste texten som är svepande, baserad på tyckande, full av faktafel och helt utan vetenskapligt underbyggda fakta. I mitt svar, som jag publicerar tillsammans med Anki Sandberg och MaiBritt Giacobini ges vi möjlighet att bemöta och förtydliga detta grundlösa resonemang med hänvisning till internationell konsensus och vetenskaplig litteratur. Läs den gärna, kommentera och dela. Det är viktigt att vi diskuterar dessa frågor och att patienternas röster inte tystnar.


Det talas om att en "helt ny patientgrupp med adhd utan funktionsnedsättning" dykt upp i vården. Men adhd, liksom andra psykiatriska diagnoser, är en beskrivning av ett antal symtom och inom ramen för samma diagnos ser vi såklart att personer har olika funktionsnivå. Dessutom förändras både symtom och funktionsnedsättning över tid och ofta till följd av omgivningens krav. Det finns alltså ingen "ny patientgrupp som har dykt upp". Dessa hårt kämpande människor har alltid funnits. Många gånger har de missats och inte fått den hjälp de behöver. Precis som vid andra diagnoser som till exempel hjärtinfarkt, depression eller alkoholberoende kan man ha lindrig, måttlig eller svår adhd.


Givet att 3-5 procent av den vuxna befolkningen, enligt samstämmig forskning bör uppfylla kriterierna för en adhd-diagnos (Polanczyk et al 2014) berättar det faktum att endast 1,67 procent av alla vuxna i Sverige idag har en adhd-diagnos(Socialstyrelsen, 2020) att vi har en bra bit kvar innan vi kan känna oss nöjda med vårdens tillgänglighet och möjlighet att upptäcka adhd. Vi vet idag med säkerhet att den bästa samhällsekonomiska prioriteringen är att diagnostisera och behandla adhd. För det kan väl aldrig vara bättre att personer med odiagnostiserad och obehandlad adhd istället dyker upp inom vården med kroppsliga sjukdomar, psykiatrisk samsjuklighet, skadligt bruk eller beroende?

Ingen får alltså en adhd-diagnos "trots frånvaro av tydlig funktionsnedsättning med hänvisning till att de klarar av vardagen endast genom övermänskliga ansträngningar”. I linje med internationell konsensus visar forskningen tvärtom att vuxna får sin diagnos efter år av lidande, sjukskrivningar och misslyckade behandlingsförsök av både psykiatrisk och kroppslig samsjuklighet eller missbruk. Inom psykiatrin baserar vi, lika lite som i andra medicinska specialiteter, bedömningar enbart på ”någons upplevelser”. Vi kartlägger symtom och följer strukturerade riktlinjer. En adhd-diagnos ska inte ställas lättvindigt.

Det vi med säkerhet kan säga, baserat på omfattande litteratur och otaliga vetenskapliga studier är att adhd inte bör betraktas som en dikotom diagnos där en tydlig kvalitativ gräns skiljer dem som har adhd från andra. Snarare bör adhd-diagnosen betraktas som den extrema delen på ett spektrum av samma bakomliggande genetiska och miljömässiga riskfaktorer som för dem som når upp till de diagnostiska kriterierna(Larsson et al. 2012). Personer med så kallade subtröskel-adhd (det vill säga har många, men inte tillräckligt många eller svåra symtom) uppvisar också ofta funktionsnedsättningar, även om de enligt gällande diagnostiska kriterier inte når upp till kraven för en adhd-diagnos. De har också ofta behov av stöd och insatser på samma sätt som personer med diagnosen (Kirova et al. 2019; Biederman 2018).

Viktigt att påpeka är att flickor och kvinnor behöver ha fler riskfaktorer och svårare funktionsnedsättning för att anses uppfylla de diagnostiska kriterierna (Taylor et al 2016; Rhee et al. 2004). I en studie som jämför personer med samma grad av adhd-symtom, där den ena gruppen har adhd-diagnos och den andra inte, ser man att (efter justeringar för symtombörda) att gruppen som fått diagnos har högre funktionsnivå, produktivitet och livskvalitet. Så varför inte bara sänka garden och ta ett pragmatiskt, samhällsekonomiskt perspektiv på saken? Om vi lägger känslorna, tyckanden och de subjektiva uppfattningarna åt sidan och tittar på fakta blir det, åtminstone för mig, rätt tydligt vad som är den kloka och ansvarsfulla hälsoekonomiska prioriteringen här. Eftersom våra resurser som är ändliga, är det viktigt att prioritera. Att rätt diagnostisera och behandla adhd är en rationell och sund prioritering av sjukvården.


Att rätt diagnostisera och behandla adhd sparar samhällsekonomiska resurser och personligt lidande.

Vi måste också komma ihåg att det är skillnad på psykiatrisk sjukdom och funktionsnedsättning. En sjukdom gör det ofta omöjligt att fungera oavsett miljö. Schizofreni är ett sådant exempel. Vid funktionsnedsättning kan man ofta fungera väl i många miljöer, givet att man har andra kompensatoriska strategier och får rätt stöd. Adhd är ett sådant exempel. Att människor skulle söka hjälp för skojs skull eller för att andra ska tycka synd om dem känner jag inte alls igen. Min erfarenhet är tvärtom, att människor gör allt för att undvika kontakt med oss inom psykiatrin. De försöker klara sig själva så länge som möjligt. Tills de kraschar. Men då kan de behöva vår hjälp. Det tycker jag att vi ska kunna ge dem!


/Lotta Borg Skoglund


Referenser:

Peasgood T et al. What Is the Health and Well-Being Burden for Parents Living With a Child With ADHD in the United Kingdom? J Atten Disord. 2020 Jun 19:1087054720925899.


Erskine HE et al. The global burden of conduct disorder and attention-deficit/hyperactivity disorder in 2010. J Child Psychol Psychiatry. 2014 Apr;55(4):328-36.


Larsson H, et al. Childhood attention-deficit hyperactivity disorder as an extreme of a continuous trait: a quantitative genetic study of 8,500 twin pairs. J Child Psychol Psychiatry. 2012 Jan;53(1):73-80.


Biederman J et al. Further Evidence of Morbidity and Dysfunction Associated With Subsyndromal ADHD in Clinically Referred Children. J Clin Psychiatry. 2018 Aug 7;79(5):17m11870.


Polanczyk et al. ADHD prevalence estimates across three decades: an updated systematic review and meta-regression analysis. Int J Epidemiol. 2014 Apr;43(2):434-42.


Pawaskar et al. Comparison of Quality of Life, Productivity, Functioning and Self-Esteem in Adults Diagnosed With ADHD and With Symptomatic ADHD. J Atten Disord. 2020 Jan;24(1):136-144.

1177 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla