BG1.jpg

Blogg

Ok, ADHD alltså.

Tror inte det, jag har inte damp, jag kastar inga bord, jag slår inte ner folk, jag gick inte i nån OBS-klass.. så vad menar du?

Jag har PMS, det är därför jag är här.... direkt efter att mensen har kommit så är allt en färgfilm igen och livet är värt att leva, förstår du?

Ja jo visst, jag kan plötsligt bli väldigt arg och glad och jag tycker ofta att människor runtomkring mig är långsamma och om man bara gjorde som jag för två veckor sen så skulle ju allt bli bra...



-Alltså jag... harklade jag fram till sjuksköterskan eller om hon nu var en psykolog, hon satt hursomhelst framför mig.

-Alltså jag har koll, förstår du? Jag är pedantisk, jag älskar struktur , jag älskar scheman, jag driver projekt, jag är pålitlig, jag ställer upp för andra, kan alltid jobba, kan jobba med flera saker samtidigt, behöver inte sova , tar hand om alla, tvättar, betalar räkningar, diskar mer än gärna för hand både hemma och på vilken fest eller middag som helst, jag styr upp semestrar, bokar resor, får andra att skratta, jag är bra på att lyssna, går till tandläkaren med barnen, fixar fotbollsväskor, peppar bonusbarn, är omtänksam, har höga krav, steker köttbullar, går och tränar, förstår du ?

Ja, jag har ett temperament och jag kan som sagt bli ledsen, arg och glad fort men det är ju bara för att min pappa var från Grekland…

Hon satt tyst och tittade på mig en lång stund och sen sa hon:

-Okej Sofia, jag skickar en remiss för utredning av ADHD, så håller jag alla tummarna för att det inte tar för lång tid.


Jag gick ut därifrån och tänkte herregud vad är det som händer, vad har jag gjort?? Vad sa jag? Är hon dum i huvudet? Är jag dum i huvudet?

Hur hamnade jag här?

ADHD? Jag kände mig förolämpad.

Det gick relativt snabbt och jag fick en tid för utredning.

Jag skämdes när jag gick dit, smög längs väggarna i korridoren, tänkte ”vad ska folk tycka om mig när dom ser mig här? Är hon sjuk!?”


En ung kille mötte mig, nyutexaminerad psykolog, som skulle göra min utredning. Direkt började jag anpassa mig, försökte svara ” rätt” på frågorna, tänkte okej här gäller det att snabbt passa in i ADHD-mallen - man vill ju inte slösa bort deras tid och sen visar det sig att jag INTE har ADHD - då är man ju helt misslyckad igen, även här....

När allt var klart och jag skulle få min ”dom” som jag tänkte då satt jag rak i ryggen spänd som om jag var en lite skolflicka hos rektorn. Jag bet ihop. Nu gäller det, tänkte jag.

-Ja Sofia, efter att vi nu har gjort dessa tester och samlat information om dig så visar det sig att du har ADHD. Tystnad.

Min första tanke var: Japp, jag lyckades lura honom...

- Du förlåt… alltså jag tog i, det är inte så illa och farligt som det låter, jag ville bara göra rätt och bra ifrån mig liksom.

-Jaha, sa han efter en paus...

-Så jag är ledsen men jag har nog inte ADHD sa jag. Jag har PMS.

Han tittade på mig och sa:

-Okej Sofia, vilka områden/kriterier är det som du känner att du tog i lite väl mycket i då?

Jag började glatt räkna upp delarna och han sänkte kurvorna eller siffrorna, och så sa han:

-Okej känns det här bra då, om vi skriver så här istället?

- Ja, sa jag nöjt.

-För även om vi sänker eller tar bort dessa så ligger du fortfarande över sträcket för att ha ADHD.

Jag blev helt tyst.


Minns inte riktigt hur jag kom ut.

Jag stannade tvärt på gatan, vänta, vad är det för tid?

Har allt bytt färg nu? Vad var det som just hände?

Efter en stund började jag fatta, jag kände ett lugn sprida sig i kroppen, sen blev jag lycklig, så det är inget fel på mig?!


Jag behöver inte försöka vara någon annan. Det finns andra som tänker lika snabbt som jag? Andra som kan lösa världens alla problem när dom är på det humöret. Andra som skäms ihjäl när dom för snabbt råkar skälla ut någon stackars människa på parkeringsplatsen för att hen hann före att ta platsen som jag skulle ha, jag har ju bråttom. Så jag kan alltså börja försöka leta fram den där människan som gömt sig långt därinne, som anpassat sig sönder och samman hela livet: hon som man kallar för: ”sig själv”.

Kan jag börja leva på riktigt nu?


Men såklart, sen kom skammen och tvivlet som en smäll i bakhuvudet, hur ska jag göra och säga nu?

Vem tror jag att jag är?

Det är nog inte sant, jag överdriver.

Vad kommer folk runtomkring mig tänka?

Det vanligaste jag fick höra när jag började säga att jag har ADHD var:

-Näe men inte har du ADHD Sofia, du som är så lugn, du som har sån koll?

Om du har det, så har jag också det i så fall, eller i alla fall en släng av det....


Det här var för 3 år sedan. Och sen dess har det varit en resa. Idag är jag vansinnigt stolt över mig själv och över att jag har ADHD. Och efter att jag sprang på både ADHD-podden och Lottas Bok ”från duktig flicka till utbränd kvinna” så trillade den sista polletten ner. Lotta satte ord på det som jag inte kunnat formulera för mig själv tidigare och hon gjorde det med en sådan vetenskaplig tyngd, inte bara med antaganden, spekulationer eller ”mumbo jumbo snack” som andra lätt skulle kunna kalla det och sen vifta bort det. Utan frågan stod nu där glasklar och sylvass framför oss, helt omöjlig att förbise.

Det var en befrielse.

För en gång skull var både jag och gemene man tvungen att ta kvinnan på allvar i den här frågan.

Inte fortsätta ställa henne i ett hörn med etiketten ”för känslosam”, ”hysterisk” eller ”hormonell”.


Det finns mycket forskning kvar att göra, kräva och lyfta fram när det gäller våran hälsa. Och trots min otålighet så försöker jag ändå påminna mig själv om att vi ändå rör oss sakta framåt och nu är det faktiskt åtminstone en fråga som ligger framme på bordet.


ADHD är personligt, vi människor är alla olika och hur det än tar sig i uttryck hos var och en av oss, kvinna som man så är djupt individuellt. Alla mina fördomar som jag har haft och som har varit inpräntad i mig kring vad ADHD är och alla mina rädslor som jag har burit på igenom livet om att vara annorlunda, inte passa in har nu sakta smält bort.


Nu vill jag bara hjälpa andra att bli fria ifrån dömandet och den där vidriga skammen. Därför tycker jag att idén om mentorskap i den här frågan är både lysande och givande, jag önskar själv att jag hade haft nån att vända mig till som förstod allt inifrån och som kunde bekräfta, validera och stötta mina två miljoner tankar som flög igenom huvudet.

Och till dom som står utanför diagnosen och diagnoser överhuvudtaget, dom som sitter på resurserna, dom vill jag gärna föra ett öppet och tydligt samtal med. Att ha en diagnos handlar inte om att ha ”svagheter” eller bara ”svårigheter”. Vi har sårbarheter och vi har styrkor precis som vilken människa som helst. Det finns i mina ögon sett inte ett rätt eller ett fel sätt att vara människa på. Det finns ingen norm att följa det är bara en idé som är nedärvd och inpräntad i våra huvuden. Tillsammans med allas våra olikheter så kan vi verkligen om vi bara vill skapa en otroligt rolig och makalös värld.


Hej från en stolt mentor

Sofia Ledarp

1544 visningar1 kommentar

Senaste inlägg

Visa alla