BG1.jpg

Blogg

Öppet brev till Dagens Medicin: "Läkare kan inte ha adhd"

Uppdaterat: jan 24

Bloggen gästas av en anonym skribent.


Adel Abu Hamdehs gästkrönika ”Man kan anta att alla människor anstränger sig” som du kan läsa här publicerad 11 december 2020 må vara en opinionstext som inte speglar Dagens Medicins åsikter, men det gör mig både förtvivlad och besviken att se hur redaktionen, till synes okritiskt och aningslöst, släpper igenom ett så cyniskt och vetenskapligt ogrundat åsiktsmaterial. Adel skriver i egenskap av specialistläkare i psykiatri och har således ett ansvar att uttrycka sig utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Att tvärsäkert uttala sig tvärtemot den samlade kunskapen, dessutom med ett raljerande och elitistiskt maktspråk är både magstarkt och djupt beklämmande.


Jag vill, som en av alla dessa högfungerande personer, tillika specialistläkare sedan många år, högljutt protestera mot Adel Abu Hamdehs krönika. Det han skriver är både felaktigt och dessutom en farlig väg att gå. Jag vägrar att låta Adel i svepande ordalag uttala sig om mitt och andras inifrånperspektiv utan att ha någon som helst kännedom om oss; precis lika lite som jag kan uttala mig om Adels resurser, brister, funktionsnivå och eventuella diagnoser utan att veta något om honom.

Jag har levt ett helt vuxenliv parallellt med min egen psykiska ohälsa. Att vara en psykiatrisk patient är dock det sista jag vill. Jag har kämpat oerhört hårt för att till varje pris dölja mina svårigheter, ”vara normal” och passa in. Jag har inte förstått varför livet varit så svårt för just mig. Inte förstått varför jag med lätthet klarar avancerade intellektuella utmaningar, samtidigt som jag knappt vet hur man lagar mat till sina egna barn. Hur jag utan svårigheter kan memorera stora mängder fakta, men inte kan komma ihåg vad kollegan precis sagt till mig. Hur jag kan fokusera dygnet runt utan varken mat eller sömn för att avsluta en intressant uppgift, men tappar fokus efter bara några minuter om jag ska lyssna på en föreläsning. Varför det känns som att tankarna rusar och hjärnan ständigt verkar vara påslagen. Varför jag med lätthet ser varenda liten detalj, men har betydligt svårare att få ihop helheten. Varför jag ibland verkar dra andra slutsatser än min omgivning. Som om jag saknade sunt förnuft; eller som om mitt sunda förnuft är något annat än andras och kanske därför inte alltid går att lita på. Varför jag blir så extremt trött av vardagliga intryck och sociala sammanhang, trots att jag älskar andra människor. Och varför jag har ett så stort behov av återhämtning.


Jag har levt med daglig ångest, extremt höga stressnivåer och gång på gång sjukskrivits pga. stress och utmattning, när mina kompensatoriska mekanismer inte längre räckt till. Jag har även i många år levt med tanken på suicid som en högst realistisk utväg den dagen jag inte längre orkar den ständiga kampen. Jag har med en djup känsla av skam upprepade gånger sökt psykiatrin i hopp om stöd och behandling. Varje gång har jag dragit mig enormt för att söka pga. en stark upplevelse av personligt misslyckande att inte orka och klara det andra, inklusive mina kollegor, klarar. Sorgen över min genetiska lott och de egna värdelöshetskänslorna har varit en tung börda att bära och jag har så många gånger önskat att jag inte blivit den jag är, men det får ingen av oss välja.

Jag har genom stora delar av mitt liv varit ytfungerande. Jag har klarat mina studier med fantastiska resultat, varit uppskattad på mina arbetsplatser, både av kollegor och inte minst av mina patienter. Jag har bidragit till samhällsnyttan på alla sätt jag kunnat, men samtidigt både fungerat och mått oerhört dåligt. Trots att jag har både mångårig utbildning och erfarenhet som läkare, har jag själv inte fått ihop bilden. Jag har nog delvis haft en liknande bild som Adel av vad det innebär att ha de diagnoser jag numera har och jag kände inte igen mig i den bilden. Först efter att jag fått barn, varav två relativt tidigt i livet fick neuropsykiatriska diagnoser, började jag få ledtrådar till mitt eget icke-fungerade. När psykiatrikern återgav resultatet av min neuropsykologiska utredning, var det bokstavligen som att få chiffernyckeln till mitt eget liv. Trots att jag var fullkomligt oförberedd på resultatet, var det på samma gång som om hela mitt väsen på en millisekund visste att det var sant. Som om tusenbitarspusslet momentant föll på plats och jag plötsligt kunde se vad bilden föreställde.


För mig har utredning, diagnos och behandling bokstavligen gett mig livet tillbaka. Det går inte att med ord beskriva hur viktigt det har varit att få rätt förklaringsmodell till mitt funktionssätt och mina i allra högsta grad kliniskt relevanta funktionsnedsättningar. Att mitt liv; från barndom till vuxenliv, har blivit begripligt har gjort att jag äntligen har kunnat sluta fred med mig själv. Att få känna mig stolt över den jag är och mina många styrkor har varit en enorm upprättelse. Jag har fått möjlighet att anpassa livet utifrån förståelse för mitt funktionssätt. Jag kan numera på ett bättre sätt kompensera för mina utmaningar. Jag har tagit hjälp utifrån med sådant som är svårt för mig att klara. Och jag har haft stor hjälp av att ha fått en korrekt medicinering.


Jag är fortfarande densamma, men ändå en helt annan. Jag behöver inte längre straffa mig för den jag är. Inte längre klandra mig för att jag inte alltid orkar. Inte längre kämpa i form av en blek och blodfattig kopia av mig själv, för att ständigt försöka passa in. Och allt detta har gett mig kraft att känna mig både stark och levande. Jag har ett långt liv av psykisk ohälsa och låg självkänsla att reparera, men jag har redan kommit så mycket längre än jag trodde var möjligt, vilket är en enorm befrielse för mig, min familj och inte minst de barn jag har att vara förälder till. Det är inte på något sätt lätt att leva med neuropsykiatriska diagnoser, men det är så mycket lättare att leva med dem och veta om det, än att leva med dem utan att veta om det.

Jag möter dock dagligen unga kvinnor som är där jag själv var för 20 år sedan och ser den kamp de för, liksom hur de får betala priset för vårdens okunskap i form av sekundär ångest, depression, ätstörningar, stress och inte minst ett djupt självförakt; de som redan har sökt psykiatrin upprepade gånger, men mötts av oförstående kollegor, som liksom Adel avfärdat deras önskan om utredning med att de exempelvis klarat sina studier eller lyckats bilda familj. Jag önskar inget hellre än att även de ska få rätt förklaringsmodell och stöd, så att de kan få tillgång till ett liv utan så mycket onödigt psykiskt lidande. Det gör mig extremt ont att se hur okunniga kollegor baserat på tyckande och felaktigheter gång på gång sviker denna patientgrupp, och hur även samhället får betala i form exempelvis ökat vårdbehov och sjukskrivningar till följd av psykisk ohälsa, stress och utmattning.

Jag önskar att jag utan att tveka skulle publicera detta i mitt eget namn, men tiden är tyvärr ännu inte är mogen för det. Än är den samlade kunskapen om vad neuropsykiatriska funktionsnedsättningar innebär hos högfungerande flickor och kvinnor, inte minst bland mina läkarkollegor, för låg för att jag ska känna mig trygg med det. Än behöver läkare som har egna psykiatriska diagnoser (och tro det eller ej – vi är många) tänka sig noga för vem man anförtror sig till, för att inte riskera att bli stämplade och förminskade av kollegor som Adel Abu Hamdeh. Men det finns tack och lov andra sätt att verka för en förändring, så att även vi läkare en dag utan tvekan och med stolthet vågar vara öppna med vår egen mänsklighet. Vi är alla, oavsett begåvning och funktion, inte antingen eller. Vi är både och; både starka och sköra, kompetenta och okunniga, produktiva och lata. Det är vad detta att vara människa handlar om och det är det som gör det så oändligt fint.

Jag skulle önska att Adel får ta del av mina tankar, samtidigt som jag av hela mitt hjärta önskar att varken jag eller mina medsystrar ska behöva träffa honom i en patient-läkarrelation innan han gjort sig mödan att både känslomässigt och intellektuellt gå ett par steg i våra skor. Vem vet, att lyssna till oss med ett aningens mer öppet sinne kanske till och med skulle kunna förändra hans världsbild en smula 😊


/Specialistläkare med adhd och autism

13193 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla