Jag hoppade precis in på Sveriges Radio P1 Studio 1 för att på allt för kort tid säga vad jag tyckte om dagens DN Debatt. Rubriken löd "Det är något som skaver med antalet NPF-diagnoser" & du kan läsa den på Dagens Nyheter via länken här. För er som undrade vad jag egentligen hade velat säga har jag sammanfattat det i all hast här nedan. Berätta gärna vad du tycker & tänker i frågan.
Såhär tänker jag: jag kan inte se något egentligt nytt som vi inte redan tidigare diskuterat i den här "debatten". Det mest problematiska i den här texten är enligt mig att det är ytterligare en artikel som påtalar ett problem utan att ge ett enda förslag på hur man ska göra istället.
Men till sakfrågan: Som forskare känner jag mig nödd och tvungen att återigen påtala att det pågår över- och underdiagnostisering samtidigt. Som kliniker ser jag dagligen exempel på att vi i Sverige inte kan erbjuda en jämlik vård utifrån var i landet man bor. Artikelförfattaren tar Stockholm som exempel, och det är välkänt att vården i storstadsregionerna inte i lika hög utsträckning begränsas av resursbrister (dvs för svårt att få träffa en läkare eller psykolog inom psykiatrin) som landsbygden. Men även inom Stockholmsregionen är skillnaderna mellan olika områden mycket stora. Denna olyckliga ojämlikhet gör att man idag kan behöva vara både högutbildad och höginkomsttagare för att få möjlighet att utreda och om en diagnos ställs, få tillgång till effektiv och evidensbaserad vård för sitt psykiatriska tillstånd. Något som enligt den demografiska fördelningen av NPF-diagnoser borde vara helt fel.
Nästa sak som jag vill lyfta och nyansera är vad fel- och underdiagnostisering (i vissa utsatta grupper) leder till och hur en person med rätt förklaringsmodell, ökad självkännedom och acceptans plötsligt förmår vända en destruktiv livssituation och kan börja ta mer eget ansvar för sin livssituation. En sak som vi odiskutabelt vet från omfattande forskning såväl i Sverige som internationellt är att vi idag har ofantliga samhällskostnader kopplade till odiagnostiserad ADHD.
Jag vill även trycka på det som faktiskt görs idag och som är helt i linje med det som artikelförfattaren efterlyser. Socialstyrelsen har till exempel precis tagit fram nationella riktlinjer för utredning och behandling av NPF-diagnoser, där just insatser innan diagnos och diagnosoberoende utbildningsinsatser för till exempel skola och socialtjänst syftar till att öka kunskapen och minska det diagnosspecifika fokuset.
Ja, det är komplext att utreda och diagnosticera ADHD och autism. Det betyder inte att vi är väsentligt mycket sämre på att ställa diagnoser än våra kollegor i den kroppsliga vården. Men det betyder, precis som vid diagnosticering av högt blodtryck, övervikt eller smärttillstånd att det är mängder av olika faktorer vi behöver ha kunskap om och kunna utesluta. Och det betyder att vi jobbar med preliminära diagnoshypoteser och utvärdera efter hand. Om min hypotes stämmer kommer min patient genom evidensbaserad behandling som är kopplad till just diagnosen ADHD successivt uppvisa förbättrad funktionsnivå i vardagen och uppleva minskat lidande i livet. Om det visar sig att jag har haft fel, vilket kan hända mig som psykiatriker precis som mina kollegor inom den somatiska vården, behöver jag tänka om och prova andra diagnoshypoteser och andra behandlingsmetoder. Men att starta upp en massa "avdiagnostiseringskliniker" är lika skrattretande som det är sorgligt. Ska vi ha avdiagnostiseringskliniker för övervikt, smärttillstånd, depression och högt blodtryck då också?
Summa summarum tänker jag att vi blandar ihop korten och jämför äpplen och päron här. För hur ska vi inom psykiatrin kunna kräva att föräldrar, pedagoger, politiker och den breda allmänheten i grunden förstår vad en diagnos är och inte är om vi inte själva förstår essensen av vad vi arbetar med? Jag tror att det är helt meningslöst och i värsta fall skadligt polariserande att lägga skulden för vårdens resursbrist och samhällets ”skevhet” på föräldrar och ungdomar, för att de "söker vård för det som är normalt lidande", influensers och egenerfarna för att de vill dela med sig av sina erfarenheter och kanske hjälpa någon annan i samma situation, eller att anklaga populärvetenskapliga författare och privata vårdgivare för att försöka sälja psykisk hälsa på burk.
Nej, jag tror på makten i kunskapen om att alla hjärnor är olika och på kraften i acceptans och eget ansvar för både kroppens och hjärnans hälsa! Ledordet här måste vara ökat eget ansvar genom kunskap och normalisering, inte alarmistisk retorik och skuldbeläggande.
