Om man kombinerar alla varianter av de 18 diagnoskriterierna för adhd får man över 43 miljarder olika sätt man kan ha adhd på. Samma diagnos kan se väldigt olika ut hos olika personer och därför vinner vi mer på att beskriva den unika människan istället för att stirra oss blinda på diagnosen. Så vad är adhd? Egentligen? Om man misstänker att man har adhd, vad gör man då? Och varför är det bra att göra en utredning?
Alla som lever med adhd vet att diagnosen är så mycket mer än bara problem med ouppmärksamhet och hyperaktivitet. Vi har ju inga tester, blodprover eller röntgenbilder som kan visa om en person har adhd och autism eller inte. Våra nuvarande diagnossystem försöker ge oss en beskrivning av någons beteende och symtom, men det stannar där. Diagnoserna säger egentligen ingenting om hur det är att leva med adhd, och adhd är ju så mycket mer än vad som ryms i diagnosmanualen.
Den berömde psykologen Russel Barkley beskriver istället adhd utifrån svårigheter inom två kärnområden som ger en bättre bild och förståelse för hur det är att leva med adhd. Och som gör det lättare att förstå vilket stort handikapp det är för den som lever med adhd. Adhd är nämligen något som påverkar mycket av det vi behöver för att leva ett hälsosamt och fungerande liv.
Första gruppen av svårigheter kan vi kalla exekutiv uppmärksamhet. Ingen annan livsform än människan har denna avancerade form av uppmärksamhet, riktad mot framtiden och styrd av våra tidigare erfarenheter. Förmågan att minnas vad vi håller på med, hålla våra framtida mål i minnet och tänka ut vilka steg vi behöver ta för att nå målen är en viktig del av vår exekutiva uppmärksamhet som kallas för arbetsminnet.
Mycket av det som händer runt oss kan distrahera och dra vår uppmärksamhet från det vi håller på med. Det händer för oss alla, hela tiden, men för den med adhd är uppmärksamheten så skör att man ofta och lätt tappar siktet på sina långsiktiga mål. Man tappar lätt riktningen i livet. Det är inte lätt, och många får kämpa varje minut av livet.
Andra gruppen svårigheter kan vi kalla kontroll av tanke- och motivationsprocesser. Många med adhd har svårt att behålla motivationen tillräckligt länge för att göra klart något när det börjar bli svårt eller tråkigt, vilket brukar ställa till problem för många på arbetet, fritiden eller i hemmet. Sen kan det även handla om att vissa saker känns väldigt motiverande och intressant, vilket gör att man fokuserar intensivt i långa perioder. En del beskriver att de "tappar tid och rum", man glömmer att äta eller sitter upp hela natten. Problemet är att fokuset inte alltid ligger på just det som behöver göras här och nu, vilket gör det svårt både att sätta upp och uppnå mer långsiktiga mål.
Adhd är så mycket mer än enbart de kriterier och symtom som står beskrivna i diagnosmanualen. För att verkligen förstå behöver vi få en unik beskrivning av vad symtomen leder till; hur påverkar de mina relationer, arbetet, vardagen och familjelivet? Så, vad gör man om man misstänker att man har adhd eller någon annan neuropsykiatrisk diagnos? Kanske känner man igen sig i de problem som ofta förknippas med adhd och/eller autism som gör vardagen svårnavigerad. Då kan man vända sig till en psykiatrisk mottagning för att göra en så kallad neuropsykiatrisk utredning.
För en del kan en utredning vara helt livsavgörande, som vi ju har läst om i tidigare blogginlägg - inte minst i Adhd-livets fina och gripande beskrivning. En del utreds och får rätt förklaring till sina problem först i vuxen ålder. Man kanske har kämpat ett helt liv med sina svårigheter och dessutom utvecklat tilläggsproblem som ångest och depression. Många berättar också att de har genomgått flera terapeutiska behandlingar, utan långvarig effekt, vilket skapat känslor av både hopplöshet och förtvivlan.
En neuropsykiatrisk utredning kartlägger och beskriver hur man fungerar i vardagen utifrån sina unika styrkor och svårigheter. Vi kallar det för varje persons unika funktionskarta. Tillsammans vill man förstå och förklara personens historia och aktuella problem inom olika områden av livet. En utredning mynnar alltid ut i rekommendationer gällande fortsatt stöd och behandling. Målet är att hitta nya strategier och på så vis nå sin fulla potential. Utredningen försöker besvara frågor som: vad fungerar? Vad fungerar inte? Vad behöver man för att funka bättre på arbetet, i skolan, i hemmet, i relationer och på fritiden? Ofta är en utredning terapeutisk i sig och leder förhoppningsvis till ökad självkännedom, förståelse och större acceptans för sina utmaningar.
Mot slutet av utredningen brukar man få ett så kallat utlåtande som sammanfattar ert - psykologens, läkarens, ditt och anhörigas - gemensamma arbete och man diskuterar föreslagna rekommendationer och gör en planering framåt. Nästa steg kan vara att gå kurser för att lära sig mer om diagnosen, träffa en arbetsterapeut som hjälper dig med vardagsstrategier (gällande planering, struktur och organisation) eller att du får träffa en läkare för att diskutera medicinering. Ibland leder utredningen inte till en diagnos, men utredningen behöver för den skull inte vara onödig - snarare tvärtom! Förhoppningsvis lär man sig mer om sig själv, sina styrkor och sårbara sidor och får tips om hur vardagen kan fungera bättre - även om man inte bedöms uppfylla kriterierna enligt diagnosmanualen.
Vill du ha ett svar? Du kan läsa mer om SMART Psykiatris neuropsykiatriska utredningar här.
