Snart är det dags igen. Har du några nyårslöften i år? Något som du tänkt på, haft dåligt samvete över? Något du känner att du redan borde ha tagit tag i? Men som bara inte blir av? Du är inte ensam!
Jag medger utan omsvep att jag tycker det här med nyårslöften är ett roligt och tankeväckande ämne. För visst händer det något när vi berättar för andra om våra drömmar, när vi högtidligt proklamerar våra löften inför framtiden? Oavsett om det rör sig om obskyra fantasifoster eller framtida nyårslöften så säger det ju något om var jag som människa befinner mig i livet. Kanske är det en möjlighet att få en inblick i vår egen och andras livsåskådning? Kanske kan vi tillsammans, genom att analysera vår inställning till själva akten av att avge ett löfte, lära oss något nytt om oss själva och varandra?
Vad tänker du till exempel om personen som säger: ”Nej jag har absolut inget nyårslöfte, det var länge sen jag höll på med sånt”? Är inte det här någon som utstrålar mognad och förnuft, kryddat med ett sofistikerat mått av cynism. Hen har nog varit med ett tag och vet att de flesta löften går i stöpet, eller hur? Dessutom vill hen kanske inte visa sig förmer genom att hänfalla åt självupptagenhet på det här sättet? Det bästa (och mest infernaliska) med att använda den här taktiken, är att man ovanpå hela uppvisningen av visdom också inger en känsla av ödmjukhet. Den som inget önskar är ju tacksam för (och nöjd med?) det hen har. Vi andra som tisslar och tasslar med våra små futtiga löften suckar av beundran... ”så borde jag också ha svarat! Det är så enkelt, så storsint!”
När jag tänker på den här ödmjuka vännen som inga löften behöver, blir jag alltid lite nedslagen. För det finns väl ändå något värdefullt i att ge sig själv dyrbara löften? Det inrymmer väl ändå strävan efter att bli den bättre versionen av mig själv? Den jag tror och hoppas att jag kan vara. På något sätt är det kanske, i stort och smått, själva kärnan av livet och det yrke jag valt. Att kapitulera och överge nyårslöftet i livserfarenhetens namn, att reducera den här riten till en liten lek vars syfte är att man ska tröttna på den när man blir vuxen, är kanske i grund och botten bara ett stiligt sätt ge upp sin strävan efter konkret förändring. Det jag därför vill fundera lite extra över, innan det nya året rings in och allt börjar om på nytt, är frågan om varför ska det vara så svårt att hålla sina löften. Varför måste förändring, även till det bättre, göra så ont?
Ju längre jag arbetar desto mer graviterar jag mot att vilja arbeta med det allra mest grundläggande, de centrala sakerna som faktiskt på riktigt avgör om vi kommer lyckas med att åstadkomma förändring i våra liv på lång sikt. Oavsett vilken förändring vi känner att vi behöver göra. Att högtidligt avge ett löfte ger en kick, absolut. Men så mycket av det jag gör tillsammans med mina patienter går ju snarare ut på att hitta vägar fram mot en varaktig förändring. Det handlar inte om de snabba kickarna, utan om det som vi kan skriva under på över tid. Därför tänker jag att vi, i stället för att kasta ur oss något gammalt löfte som låter rimligt men som vi med största sannolikhet kommer viftas bort med ett ”ja, jag vet… Men nästa år så….”, ska tala mer om våra olika förutsättningar för förändring och livskvalitet. Min spaning idag handlar om att vi kanske, i stället för att sikta på ytterligare ett år av självförverkligande, i själva verket borde fokusera på våra mest basala behov och vår balans livet först.
I samband med några nya och spännande utbildningsuppdrag för ledingsgrupper inom näringslivet som SMART haft förmånen att genomföra under hösten, har jag börjat tänka mer och mer på grunden till vad vi önskar och hoppas på för oss själva och våra liv. Jag vet inte om du kommer ihåg den gamla amerikanska psykologen Abraham H. Maslow, som i New York i mitten på 1900-talet utformade sin "Theory of Human Motivation"? Maslow, som inte ursprungligen avsåg att dela in våra behov i någon hierarki, pyramid eller trappa, har inspirerat mycket av modern motivationspsykologi. Idén är egentligen barnsligt enkel. Det handlar om att basen för våra behov behöver byggas stadigt och att grundläggande behov behöver vara tillgodosedda innan vi kan sikta mot mer individuella önskningar och drömmar. Maslow delade in våra mänskliga behov i följande fem klasser eller nivåer:
Men en sak som Maslow ibland kritiseras för är att ha missat är att vi ju faktiskt föds med rätt olika förutsättningar, att det kan finnas helt olika kulturella upplevelser av hur en ”behovspyramid” byggs upp. Trots detta kan jag inte låta bli att fascineras och inspireras av att livet påfallande ofta handlar om att, vem vi än är och vilka förutsättningar vi än har, behöver se till att få de första nivåerna att fungera innan vi kan sikta in oss på de högre nivåerna. De översta stegen i Maslows trappa kommer ju dessutom ofta av sig själv när våra grundläggande behov är tillgodosedda.
Jag inser alltså när jag dammar av den gamla pyramiden, att det här är rätt likt min syn på ADHD-behandling. När en patient ska prova ut läkemedel brukar jag säga, halvt på skämt och halvt på allvar att ”kom nu för guds skull inte tillbaka nästa gång och berätta för mig hur du MÅR! Jag struntar fullständigt i hur du mår! Jag vill veta hur det GÅR!” Såklart struntar jag inte i hur någon mår, minst av allt hur mina patienter mår. Det jag är ute efter att understryka är att så mycket av ADHD-livet faktiskt inte handlar om att tänka på hur man mår, utan att i stället hålla blicken fäst på hur det går i livet. Just för att alla människor ska få chansen att växa och utvecklas enligt sin unika potential och för att vi alla ska titta upp (och ned) då och då, för att inte sätta livet på autopilot. Ju större insikt och förståelse vi har för våra grundläggande förutsättningar, desto större är nog chansen att vi sätter rimliga och realistiska mål som vi har möjlighet att nå.
När det grundläggande i livet går bra, brukar en naturlig följd vara att man mår bra. Var Maslow kanske inne på en del av svaret på frågan om varför det är så svårt att vara människa idag, och varför det är så svårt att hålla våra nyårslöften? Ibland undrar jag om det inte handlar det om att vi ofta, utan att tänka på det, siktar direkt på toppen av behovstrappan.
Att springa mot toppen av pyramiden medan basen rasar, det är att elda på den stressrelaterade ohälsan vi ser växa fram idag. Självförverkligande sker ju med en helt annan vind i ryggen när basen av pyramiden står solid och stark. Härom veckan testade jag min nya modell för psykisk hälsa och långsiktig prestation – 474, på er här i bloggen. Gensvaret har varit enormt. Jag suger åt mig av allt, ris som ros, för att förfina och utveckla modellen så att den ska fungera för så många som möjligt. Modellen handlar ju i grund och botten om allt det som har med våra grundläggande behov att göra. 474 är mitt försök att göra de här komplexa frågorna logiska och begripliga för oss moderna människor, och samla så många evidensbaserade strategier som möjligt som tillåter oss alla att använda oss av dessa verktyg i vår vardag. Mitt löfte till er blir därför att använda 2023 för att vidareutveckla 474-modellen och se till att den är fullt sjöduglig innan året är slut.
Jag tror att vi alla får hjälpas åt i det här. Jag tycker att du ska ge beröm och uppmuntran till alla dina vänner som faktiskt har modet att uttala ett äkta nyårslöfte! Påminn varandra om värdet av en solid grund att stå på innan ni går och ”blir allt det där extraordinära”. Och till den där trygga personen utan några löften skulle du kanske försiktigt kunna föreslå ett återbesök till de nedersta delarna av Maslows pyramid. Den enda människan du kan förändra är dig själv, och vi vet att förändring är svårt. Så ett löfte är kanske bara ett löfte, en ansats till något bättre? Eller så är det början på en ny väg, om förutsättningarna är rätt. Skulle det bästa löftet för i år kunna vara att skapa de bästa förutsättningarna för ett riktigt proffsigt nyårslöfte inför 2024? Med det sagt har jag förstås full förståelse om du vill hitta på något roligare att säga till bordsgrannen ikväll.
Vi hörs på det nya året och pratar mer om saken,
Lotta
