Vi pratar idag ganska mycket om hur vi ska ge rätt stöd till barn med ADHD i skolan och på fritiden. Och många familjer med barn som har en diagnos kan berätta om att de lever i ett helt annat livspussel än andra familjer där barnen inte har en diagnos. Nästa nivå av diskussionen leder oss har därför lett oss till frågan om hur det är att vara förälder och själv ha en diagnos. Idag blir det vanligare och vanligare att även vuxna diagnosticeras med ADHD och många får sin diagnos både före och efter att de själva skaffat barn. Nu vill jag ta diskussionen ytterligare ett steg, och prata om hur är det är att ha ADHD i tiden där emellan. Våra barn kommer ju inte bara och knackar på vår dörr en en vacker dag. Deras ankomst föregås av nio månader havandeskap, en förlossning och en ofta intensiv spädbarnsperiod.
Att det inte finns tillräckligt med forskning på ämnet ADHD, graviditet och förlossning kanske inte är så förvånande, i alla fall inte för oss som vet att det fortfarande finns stora kunskapshål kring ADHD hos vuxna i allmänhet. Ändå är det här en period av livet som kräver enorma resurser av oss, såväl fysiska, psykiska och kognitiva resurser. Dessutom genomsyras situationen av både inre och yttre krav på ansvar. Om personer med ADHD i allmänhet har svårare att hantera praktiska vardagsmoment som innefattar planering, flexibilitet & filtrering av intryck, hur påverkas de då av en period präglad av så mycket ansvar och så många utmaningar? När man ser på ämnet ur det här perspektivet blir det, i min mening, tydligt hur viktigt det är att forska mer på – och fortsätta prata om – ämnet ADHD och graviditet.
Redan innan man faktiskt blir förälder är det många kvinnor med ADHD som upplever själva graviditeten som en prövning. Många berättar att de varit helt oförberedda på hur de hormonella förändringarna skulle påverka deras psykiska mående och vardagsfunktion. Och sen så är det ju det där med att det kan se så olika ut för olika kvinnor. En kvinna mår bättre än hon någonsin gjort och önskar att det här naturliga undantagstillståndet kunde vara för evigt. En annan vet redan innan hon tittat på det positiva gravtestet att det här kommer bli en prövning hon sent kommer glömma. Tittar vi på det rent biologiska som händer med en kvinna under en graviditet så är det inte märkligt att många med ADHD kommer ha mycket att berätta om den här tiden i livet. På gott och ont. Den växande moderkakan börjar från dag ett producera hormoner som direkt och indirekt påverkar alla andra organ i kroppen. Binjurarna och sköldkörteln svarar med förhöjd produktion av ämnesomsättnings- och stresshormoner. Balansen av könshormonerna förändras kraftigt vilket kan påverka sömn, minne och känsloreglering i olika riktningar för olika kvinnor. Viktuppgång är förstås naturligt och helt livsviktigt under en graviditet, men många kvinnor med ADHD beskriver att de ökar allt för snabbt och mycket i vikt och kan få ännu svårare än tidigare att reglera hunger- och mättnadskänslor. Om man som en del i sin ADHD-diagnos dessutom tidigare haft svårt med kroppsuppfattning, är obekväm inför förändringar och ovisshet eller känslig för hormonella svängningar, kan graviditeten i värsta fal trigga eller väcka liv i en gammal övervintrad ätstörning.
Ovanpå de biologiska och hormonella prövningarna finns andra, temporala och psykologiska utmaningar. Många med ADHD tycker att det är svårt att föreställa sig saker som ska ske i framtiden. Kanske tycker man att det är svårt att planera och strukturera upp saker som man vill ska vara klara och förberedda innan den lilla bebisen kommer. Eller så oroar man sig för hur själva förlossningen ska gå till, och känner sig otroligt frustrerad över att ingen verkar kunna ge några klara besked. Andra är rädda för smärtan eller för att förlora kontrollen och känner inte alls att omgivningens lugnande ”naturen har skapat dig för denna uppgift, nästan alla förlossningar går alldeles utmärkt” är någon tröst alls. Vid ADHD har man ofta svårt att överblicka, reglera, filtrera och skifta fokus och alla dessa underliggande svårigheter kan göra en förestående förlossning skrämmande. Då är det skönt att någon förstår ens underliggande svårigheter och vill samarbeta kring det vi i alla fall kan ha kontroll över. Det blir ett strukturerat sätt att bita tag i oro och ångest, bit för bit.
Rädsla och oro inför att föda barn och bli förälder är knappast något unikt för personer med ADHD. Men för någon som kämpat i många år med att få ordning på sin tillvaro, som kanske uppnått en skör balans genom hårt arbete och många uppoffringar, kan rädslan för att saker ska falla samman under eller efter en graviditet vara smärtsamt reell, tydligt rotad i tidigare erfarenheter. Därför är det viktigt att prata om saken, för att kunna skilja de orosmoln som bara kräver tröst för att låta sig skingras, från allt det som kan komma att kräva handfasta åtgärder och planering. Det här kommer inte bara att avhjälpa ohälsosam oro och ångest, det försäkrar också en trygg förlossning och spädbarnsperiod för såväl mamman och barnet som hela familjen. En födelseplan för en kvinna med ADHD kan alltså behöva se lite annorlunda ut än för en kvinna utan diagnos. Inte för att förlossningen i sig kanske kommer skilja sig åt så mycket men för att förväntningar och farhågor kan vara helt andra. Som så ofta när det kommer till ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser är ett första viktigt steg att inte utgå ifrån att vi vet hur någon annan känner eller tänker. Försök alltid att gemensamt sätta ord på det som oroar, skrämmer och är svårt, att tillsammans se vilka uppfinningsrika sätt vi kan hitta för att avlasta och underlätta så mycket som möjligt. Bara detta, att faktiskt bli lyssnad till och tagen på allvar, kan vara en av de viktigaste sakerna för att förlossningssituationen ska kännas så trygg som möjligt.
Jag känner mig ofta som en repig skiva när jag tjatar om rutiner, sömn och kost med mina patienter, men jag fortsätter trots att jag blir trött av att lyssna på mig själv. Så viktigt är det! Om man haft en tuff graviditet eller en svår förlossning är det ju sällan så att prövningarna är över bara för att barnet är fött. Ibland blir den första tiden med ett nyfött barn alldeles underbar, men ibland blir den oväntat tuff och man känner sig förvirrad och ensam, i en ny skrämmande ovisshet. För nyblivna mammor med ADHD-diagnos som även i vanliga fall har haft problem med sömnen kan den första tiden med ett litet barn bli en rejäl utmaning. Det är inte heller ovanligt att kvinnor kan bli nedstämda tiden efter en graviditet och förlossning, och det kan kännas svårt att be om hjälp. För inte prata om hur svårt det kan vara att hitta rätt hjälp. Har man då redan innan tvivlat på sin egen förmåga att bli förälder finns risken att skammen tar över, när minnen av tidigare självupplevda misslyckanden flyter upp till ytan. Man vågar kanske inte sträcka ut handen och berätta för andra hur man känner. I värsta fall går det ut över relationen till den nyfödda. Nu blir det återigen viktigt att minnas, att det även i denna fas som nyförlöst mamma, sker dramatiska hormonella förändringar. När moderkakan slutar producera östrogen droppar nivåerna från att ha varit mycket höga till att normaliseras på betydligt lägre nivåer under kort tid. Detta sker parallellt med att prolaktinnivåerna stiger för att dra igång mjölkproduktionen. Många mammor, diagnos eller ej, känner att de befinner sig i en känslomässig berg- och dalbana de första veckorna efter förlossningen. Kanske får man, på grund av den första stora hormonomställningen på dag tre efter förlossningen, det som ibland kallas för Baby Blues, man förmår då ibland inget annat än att sitta hopkrupen och gråta tårar som aldrig vill sina. När nästa stora hormonomställning inträffar, cirka 2 veckor efter detta, kan man få ytterligare en dipp och en obehaglig känsla att man håller på att tappa greppet. Det är en känsla som många med ADHD är allt för bekanta med, och resultatet kan vara en än mer försvagad självkänsla.
Det är viktigt att veta att allt detta är ”helt normalt”, om man nu ska våga sig på att använda ett sådant uttryck trots att det sällan är till någon tröst. Många kvinnor med ADHD var redan innan graviditet och förlossning känsliga för hormonella svängningar, vilket innebär att den här tiden kan bli särskilt prövande för dem. Därför kan det ibland hjälpa att i förväg rita upp de vanligaste hormonella kurvorna från förlossning och två till tre veckor framåt, så att man kan vara beredd och ta emot extra stöd inför dessa perioder.
I Sverige har vi en stark tradition av att vi ammar våra barn, ofta ganska många månader efter förlossningen. Men det finns inget som säger att man måste amma eller att det skulle vara sämre vare sig för barnet, mamman eller anknytningen att inte amma. För precis som vid graviditeten så är det viktigaste för ett barn att de har en mamma som mår bra och orkar finnas där tillsammans med andra viktiga vuxna. Under amningen har man ytterligare en ny hormonell miljö som vissa upplever att de mår väldigt bra av och som kan få andra att må uruselt. En bra grundregel här är att prata igenom detta med sin barnmorska innan så att man har en plan A. Men glöm inte att också ta fram en lan B och plan C också. Om man är förstagångsföderska är det klokt att ha tänkt igenom flera olika situationer och vad man vill göra i händelse av att amningen inte kommer i gång, eller om man märker att man blir allt för påverkad av den.
Det är svårt att tänka sig något som är mer skamligt eller förvirrande än att känna att man inte vill vara nära sitt eget barn. Men det är faktiskt jättevanligt, både bland mammor som har och inte har diagnos. Graviditet och förlossning är en stor påfrestning på kroppen och kanske känner man instinktivt att man behöver få dra sig tillbaka och samla nya krafter. En känsla av att ständigt vara behövd, bokstavligen och in på bara skinnet, kan vara stressande och obekvämt. Det betyder inte att man inte älskar sitt barn lika mycket som andra mammor som inte kan släppa sina barn ur famnen. Det blir ofta lättare om vi vågar prata om dessa svåra känslor och förstår att det inte alltid kommer behöva vara så. Kanske handlar det bara om att man behöver få kontroll igen efter en känsla av total kontrollförlust, eller att man sedan tidigare haft svårt för kroppskontakt och beröring. I den här situationen kan man behöva stöd och förstående råd av någon som vet vad det innebär att leva med sensorisk överkänslighet och perceptuella avvikelser. Det går förstås aldrig att i förväg säga hur man som kvinna med ADHD kommer att reagera eller må när som gravid eller nybliven spädbarnsmamma. Men vi runt om kan ju alltid fråga!
Det är inte alltid så mycket mer än en utsträckt hand och en vilja att förstå som behövs. Jag kan lova att det kommer vara värt det många gånger om. För förhoppningsvis fortplantar sig effekterna av ett bra bemötande vidare, förbi den enskilda kvinnans upplevelse på mödravården, i förlossningsrummet och på BVC, i form av bättre förutsättningar för en trygg anknytning för det nya lilla livet. På så sätt kan vi alla, som vårdpersonal, som nära och kära och som partners, vara med och bidra till fler välfungerande och lyckliga NPF-familjer.
Som avslutning kommer här kommer några punkter jag vill att ni ska ta med er från den här texten, förhoppningsvis finns det något här ni kan gå tillbaka till när det börjar kännas extra svårt:
- Motverka känslan av kontrollförlust genom kunskap kring hormonnivåernas förändring under graviditet och förlossning.
- Se till att du har en tydlig förlossningsplan och involvera din partner och andra viktiga personer i din närhet.
- Försök att skilja på de orosmoment som kan avhjälpas med planering från de som kräver en utsträckt hand och ett öppet öra.
- Den första tiden med ett nytt barn innebär ofta en ökad belastning på grund kombinationen sömnbrist och ökat behov av återhämtning. Försvåra inte situationen genom att ställa ännu högre krav på dig själv, fokusera istället på vad du och dina närstående kan göra för anpassningar för att du ska kunna vara närvarande.
- I stunder när det känns hopplöst ska du minnas mitt motto: bättre en mamma med diagnos än en mamma som inte förstår sina egna svårigheter. Kunskap är guld.
- Till alla familjemedlemmar och anhöriga: din vilja att förstå den nyblivna mammans upplevelser väger tyngre än det mesta. Kom ihåg att vi inte kan veta vad som försiggår i en annan människa utan att fråga och lyssna.
Håll utkik efter uppföljaren till den här bloggen som handlar om läkemedelsbehandling av ADHD under graviditet och amning, ett ämne som allt oftare hamnar på tapeten, men där kunskapen i såväl psykiatri som mödravård tyvärr är lägre än vad den skulle behöva vara. Det finns en hel del spännande forskning som ni får ta del av om några veckor!
Tips! Nu finns ADHD Från duktig flicka till utbränd kvinna översatt till engelska! Tipsa gärna vänner och bekanta i hela värden om att det faktiskt finns kunskap om ADHD, hormoner, graviditet och föräldraskap direkt riktad till kvinnor genom hela livet!
