9
November
2022

Krisens Anatomi

Krisens Anatomi

Vad har TV-spel och kriser med varandra att göra? Hur kan man agera om någon i familjen eller i ens närhet drabbas av en krishändelse? Och vad är egentligen en kris?

Livskriser och traumatiska kriser

Svåra och omvälvande händelser är en del av livet. Att bli lämnad av sin partner, att flytta till en ny stad eller att förlora en älskad och åldrande närstående är alla erfarenheter som hör till att vara människa. Dessa händelser - livskriser - klarar de flesta av oss att hantera. Det kan vara oerhört jobbigt, men lämnar oss sällan i ett läge där vi inte längre klarar av att hantera jobb, studier, familjeliv och fritid.

Att vara med om en traumatisk kris är något annat. Då menas en situation där vår kunskap och erfarenhet inte räcker till för att hantera det som händer (Brolin, Calleberg, Westrell, 2022). Det kan till exempel handla om hot, våld, olyckor, allvarliga kränkningar och plötsliga dödsfall, sådant som ligger utanför det vi vanligtvis tampas med. Hur vi reagerar på en sådan kris avgörs egentligen inte av vad det är som har hänt, utan av vår upplevelse av händelsen. Vår upplevelse påverkas i sin tur av en mängd olika faktorer. Hur stresstålig är jag? Vad har jag för tidigare erfarenheter av svåra situationer och hur reagerade och agerade jag då? Var har jag fått för stöd i tidigare svåra situationer? Hur ser mitt sociala nätverk ut? Hur ser belastningen i mitt liv i övrigt ut?

En och samma situation kan alltså leda till helt olika reaktioner och konsekvenser för olika personer, både baserat på vad man har med sig och vad som händer efter situationen. De flesta som hamnar i en svår situation reagerar med ett stresspåslag och många hamnar också i någon slags krisreaktion. En liten andel av personer som är med om svåra händelser har långvariga och stora besvär som kräver professionell hjälp. Men även om alla har individuella reaktioner på händelser så vet vi att risken för svåra reaktioner är större i vissa fall. När en händelse är orsakad av mänsklig illvilja och uppsåt ökar risken för svåra reaktioner, jämfört med när händelsen beror på misstag eller slump. Det är därför exempelvis misshandel och sexuella övergrepp kan få en mer traumatiserande effekt än att till exempel vara med om en olycka eller naturkatastrof. Det kan också vara svårare att hantera situationer där man på något sätt blir utsatt av en person man känner och tidigare har litat på, jämfört med en främmande person.

NPF och kriser

Vi vet alltså att vi påverkas av det som händer innan, under och efter en krissituation. Alla de här faktorerna påverkas av att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Förr i tiden har man trott att symtom på ADHD kan bero på tidig traumatisering, vilket helt i onödan la en stor skuld på föräldrar och deras uppfostran. För idag vet vi att det finns ett visst samband mellan trauma och ADHD, men att det går åt andra hållet. Risken att utsättas för potentiellt traumatiska händelser är större när man har ADHD, men trauma orsakar inte ADHD. En anledning till detta kan vara att impulsivitet medför att vi lättare tar risker utan att hinna tänka på konsekvenserna och risken att exempelvis drabbas av olyckor blir större. För den som har svårt att filtrera sinnesintryck är det lätt att överväldigas i en ny och okänd situation. Det kan göra det svårare att få tillgång till rationella tankar och att dra nytta av tidigare erfarenheter i en krissituation. När man redan från början kämpar med förmågan att överblicka, sortera och prioritera kan effekterna av detta bli än större. Många med NPF har svårt att ställa om vid förändrade förutsättningar och till oväntade händelser. En krissituation är ett paradexempel på detta. Vanliga NPF-svårigheter kan också ställa också till det när vi bearbetar det som har hänt. Ett exempel på det är att svårigheter att tänka kring sina egna känslor kan göra det svårare att processa händelsen och gå vidare. Ett annat exempel är att svårigheter att tänka om kan göra att negativa tankar om sig själv, andra och omvärlden hakar sig fast lättare. Man kan känna att man är en dålig person, att andra vill en ont eller att världen är en dålig plats.

Normala reaktioner på onormala händelser

Det är viktigt att komma ihåg att alla reagerar olika på svåra händelser. För det finns egentligen inte något bättre eller sämre sätt att reagera. Hur vi reagerar i situationen förutsäger inte hur våra reaktioner kommer vara på längre sikt. Någon som reagerar väldigt starkt till en början kan återhämta sig väl på kort tid. Samtidigt kan någon som inte alls verkar reagera till en början komma att utveckla svårigheter senare. Men många har också lindriga reaktioner utan någon senare stark reaktion över huvud taget. Under och direkt efter en kris brukar man prata om normala reaktioner på onormala händelser, för att understryka att det inte finns något fel eller konstigt sätt att reagera.

Vid en krishändelse reagerar vi med stresspåslag. Det är vanligt att vi reagerar både kroppsligt och känslomässigt, och att våra tankar och beteenden påverkas under och direkt efter en svår händelse. I kroppen aktiveras det sympatiska nervsystemet vilket gör att hjärtat slår snabbare, vårt blodtryck stiger, vi andas snabbare och börjar ofta svettas. Responsen kallas ofta för fight or flight-responsen, vi gör oss redo att kämpa emot eller att fly från hotet. Andra vanliga reaktionsmönster vid kris är freeze-responsen och fawn-responsen. Vid freeze-responsen fryser till och blir handlingsförlamade, i likhet med djur som spelar döda i mötet med ett rovdjur. Forskning har visat att detta beteendemönster är vanligare än vi tidigare trott, framför allt vid våldtäkt. Fight, flight och freeze-reaktionerna är helt och hållet reflexmässiga och vi kan inte styra vilket mönster vi hamnar i. Ett annat beteendemönster som kan uppstå i en krissituation kallas av vissa för Fawn-responsen. Det handlar om att använda sociala beteenden för att blidka den som utsätter oss för hot, i ett försök att minska faran som vi utsätts för.

Känslomässigt är det inte ovanligt att reagera med chock och overklighetskänslor, det som kallas för derealisation. Det kan upplevas som att man ser sig själv utifrån, att det känns som att man ser händelsen på film eller att man svävar utanför kroppen. En del människor reagerar med väldigt starka känslor som känns svåra att hantera och får ett starkt ångestpåslag, medan andra reagerar mildare eller till och med med känslomässig avstängdhet. Att stänga av känslomässigt kan fylla en viktig funktion då det kan dämpa stresspåslaget vilket hjälper oss att tänka och agera rationellt. Även på längre sikt kan ett visst mått av känslomässig avstängdhet vara nödvändigt för att orka med. I ett starkt stresspåslag får vi ofta svårt att tänka klart. Vi tappar tillgången till vår problemlösningsförmåga och förmåga att tänka rationellt. Vi får förlita oss på mer primitiva hjärnfunktioner som styrs av känslor och tidigare erfarenheter.

I en kris kan vårt omdöme, vår tidsuppfattning och koncentrationsförmåga också påverkas. Det blir svårare för oss att sortera i information och inlagringen av minnen kan påverkas. Vanligtvis lagras våra minnen efter att de har bearbetats. Vid starkt stresspåslag kan minnena lagras “råare” och oftare i form av sinnesintryck som utgör fragment utan sammanhang. Tid och rum är ofta otydligt. Vi kan alltså minnas hur saker såg ut, hur det lät, luktade och kändes i kroppen under händelsen. Men kanske är det svårare att komma ihåg i vilken ordning saker hände och hur länge de pågick. När dessa minnen väcks kan det kännas som att man upplever händelsen igen. Minnena blir påträngande och väcker ofta starka reaktioner. Vi kan också få svårt att minnas delar av händelsen.

Den första tiden efter en svår händelse är det vanligt att känna spänning och smärta i kroppen, ha en känsla av att gå på högvarv, vara mer lättskrämd än vanligt och att ha koncentrationssvårigheter. Det är också vanligt att återuppleva händelsen, alltså att intensiva minnesbilder dyker upp, som är svåra att värja sig mot och som väcker starka känslor. Många får tankemönster som inte är hjälpsamma, till exempel att man lägger skulden för händelsen på sig själv och tänker mycket på vad som hade kunnat hända om det gått ännu värre. Dessa tankar och det man varit med om kan göra att man ser på sig själv på ett annat sätt än tidigare, att man blir misstänksam mot omgivningen och att man drar sig undan från saker man vanligtvis värderar högt och som är viktigt för välmåendet. Det är inte ovanligt att aptiten påverkas, att man äter mer eller mindre än man brukar och att man vaknar ofta under natten eller drömmer mardrömmar. En del dricker mer alkohol som ett sätt att döva jobbiga känslor, vilket dessvärre ofta leder till sämre återhämtning från händelsen och mer ångest. Hos barn är det vanligt med lekar kopplade till krishändelsen, att händelsen dyker upp i barnets motiv när det ritar och att barnet kan få utmanande beteenden som tidigare inte funnits eller som ökar i frekvens och intensitet, till exempel utagerande beteenden.

Bemötande och tidigt stöd

Att reagera på svåra händelser är som sagt fullt naturligt. De flesta klarar av att ta sig igenom krisreaktioner och återhämtar sig med egna resurser och med stöd från sin närhet, men ibland kan reaktionerna bli så svåra och långvariga att professionell hjälp behövs. Hur vi blir bemötta tiden efter en svår händelse kan påverka våra chanser till återhämtning. Även den som inte är direkt drabbad kan behöva stöd, till exempel föräldern till en ungdom som har blivit utsatt för övergrepp, eller tonåringen som sov hos en kompis när det blev inbrott hemma. En naturlig följd av att vi alla reagerar olika är att vi också behöver stöd som är individuellt anpassat och som utgår ifrån våra egna behov och önskemål. Några allmänna riktlinjer och principer finns dock att följa.

Enligt principerna för Psykologisk första hjälpen (Hobfoll et al, 2007) ska målet med tidiga insatser och stöd efter krishändelser vara att främja säkerhet, lugn, samhörighet, tillit och hopp:
Säkerhet kan vi främja genom att hjälpa personen till en trygg plats och att säkerställa att den inte blir utsatt ytterligare. Eftersom känslor lätt smittar av sig är det viktigt att som närstående själv behålla lugnet.
Lugn bidrar vi med genom nom att hjälpa den som drabbats att förstå sina reaktioner.
Samhörighet främjas av att vara bland människor som man känner väl och som förstår en, vilket möjliggör positiva effekter som att få uppleva medkänsla och validering, alltså att ens upplevelse och känslor blir bekräftade.
Tillit, både till oss själva och till vår omvärld, kan svikta vid krishändelser. Genom att stärka den krisdrabbades autonomi och känsla av att klara av saker själv kan vi bidra till att bygga upp tilliten igen. Att vara för snabb med att koppla in professionella insatser, till exempel att propsa på att gå och prata med en psykolog snart inpå händelsen, kan motverka detta och snarare bidra till en känsla av hjälplöshet.
Hopp kan vi inge genom kunskap om krisreaktioner - att det är normalt och vanligt att reagera och att de allra flesta återhämtar sig spontant. Det är viktigt att undvika att hamna i “silver lining”-perspektivet. Undvik alltså att peka ut eventuella positiva följder som händelsen kan ha, hur lockande det än må vara. Om det finns en ljusglimt i krisen är detta något vi själva behöver få uppleva och det är sällan hjälpsamt att någon annan pekar ut det innan vi är redo för det.

Vi vet att socialt stöd är en av de viktigaste faktorerna i återhämtning efter en svår händelse. Stödet kan vara både emotionellt och praktiskt. Det verkar vara upplevelsen av att det finns stöd tillgängligt som är viktigast, inte att personen faktiskt tar emot eller nyttjar stödet. Pressa aldrig någon att exempelvis prata om det som har hänt. Det har tidigare funnits en missuppfattning om att man måste prata om och aktivt bearbeta händelsen för att kunna gå vidare, men det stämmer inte. En annan viktig faktor är samtidig stress, vilket ökar risken för långvariga besvär. Därför är det viktigt att både förebygga ytterligare stress efter en händelse, och att möjliggöra återhämtning från stress som funnits med sedan tidigare.

Som närstående är det viktigt att inte värdera de reaktioner som personen har, då det ofta leder till känslor av skuld och skam. Validera istället de känslor och reaktioner som dyker upp. När någon vi bryr oss om lider kan det kan vara lockande att fokusera på det positiva. Försök låta det svåra ta plats också. Det är viktigt att få känna alla de svåra och jobbiga känslorna och att se att någon finns där och tar emot och står ut med våra känslor i allt det svåra. Det kan också vara lätt att vilja gå vidare från händelsen, att vända blad, men ibland är det mycket hjälpsamt att någon närstående agerar på det som har hänt, till exempel göra en polisanmälan om ett brott har begåtts, eller att man som förälder pratar med skola och andra föräldrar om det skett kränkningar i en kamratgrupp.

En del människor vill komma tillbaka till arbete eller skola direkt efter en svår händelse, men andra kan ha svårt att göra det. Om det svåra ägde rum på jobbet eller i skolan kan det kan vara svårt att återvända. Det kan vara aktuellt att sänka kraven under en period efter att vi har varit med om något svårt, men det är viktigt att vi försöker upprätthålla vardagsrutiner i så hög utsträckning som möjligt. Man orkar kanske gå upp och gå till jobbet man får anpassade uppgifter under en period. Är man inte är redo att vistas på jobbet kanske man istället kan se till att äta måltider på regelbundna tider, klä på sig och gå ut på en morgonpromenad, istället för att ligga kvar i sängen. Målet är att bibehålla så mycket av det normala som vi kan, och att i lagom takt komma tillbaka till vardagen så som den såg ut innan krisen. Det här blir en balans mellan att inte undvika det som är jobbigt, och därmed förstärka den ångest som finns kopplad, och att inte för tidigt eller för snabbt återvända till något som kan överväldiga oss och på så sätt leda till mer besvär. Som närstående kan du vara en viktig hjälp i att guida och hitta rätt balans.

Kuriosa - Tetris och trauma

TV-spelet Tetris, som även finns till både dator och telefon, har visat sig ha potential i förebyggande av traumautveckling. Forskning på reaktioner hos individer som råkat ut för trafikolyckor har visat lovande resultat när det kommer till att använda spelet för att förebygga traumarelaterade symtom. Man har nämligen kunnat se att de patienter som fick spela Tetris i tjugo minuter snart inpå olyckan hade färre påträngande minnesbilder och att dessa klingade av snabbare än för den grupp patienter som istället för att spela Tetris fick göra en skrivuppgift under samma tid (Iyadurai et al, 2018). Teorin är att det visuellt krävande spelet tränger ut de traumatiska minnesbilderna och gör att de inte får fäste.

Reaktioner på sikt

De allra flesta (70-80%) av de som drabbas av en kris klarar sig utan kvarvarande besvär eller återhämtar sig utan särskilda insatser. När en viss tid har passerat och man inte längre (eller fortfarande inte) får starka reaktioner vid påminnelser om händelsen kan man känna sig ganska trygg i att händelsen är bearbetad.

Vid långvariga och svårare reaktioner och symtom kan professionell bedömning och behandling vara nödvändigt. Sök vård om besvären inte minskar med tid (en tumregel kan vara att besvären ska ha klingat av inom de första fyra veckorna) eller om de förvärras över tid. Ofta behöver man inte söka professionell hjälp i det akuta skedet. Ett undantag från detta är vid sexuella övergrepp, då det är viktigt att söka vård så snabbt som möjligt, dels för att kunna säkra eventuella bevis och dels för att vi vet att risken är högre att drabbas av svåra reaktioner efter sexuellt våld. Många kan vara hjälpta av ett tidigt omhändertagande i dessa fall. På vissa ställen i landet finns specialiserade mottagningar för detta. Om du är orolig för dig själv eller för en närståendes reaktioner eller besvär efter en svår händelse vänder du dig i första hand till din vårdcentral.

Så, vad kan vi då ta med oss från denna långa text? Med definitionen av en traumatisk kris som en situation där vår kunskap och erfarenhet inte räcker till följer att de allra flesta av oss någon gång i livet kommer stå inför en sådan kris. Vi kommer med största sannolikhet också ha någon i vår närhet som drabbas av en kris. Att ha kunskap om vanliga krisreaktioner är något som kan skydda oss från svårare besvär. Att finnas tillgänglig och erbjuda emotionellt och praktiskt stöd till våra närstående kan göra stor skillnad. Och även om forskningsstödet ännu i inte är så starkt skadar det ju inte att ladda ned Tetris i mobilen. Just in case.

Källor

Brolin, Calleberg, Westrell. Krishantering i arbetslivet. Studentlitteratur (2022).

Stevan E. Hobfoll, Patricia Watson, Carl C. Bell, Richard A. Bryant, Melissa J. Brymer, Matthew J. Friedman, Merle Friedman, Berthold P.R. Gersons, Joop T.V.M de Jong, Christopher M. Layne, Shira Maguen, Yuval Neria, Ann E. Norwood, Robert S. Pynoos, Dori Reissman, Josef I. Ruzek, Arieh Y. Shalev, Zahava Solomon, Alan M. Steinberg & Robert J. Ursano (2007) Five Essential Elements of Immediate and Mid–Term Mass Trauma Intervention: Empirical Evidence, Psychiatry, 70:4, 283-315, DOI: 10.1521/psyc.2007.70.4.283

Iyadurai, L., Blackwell, S., Meiser-Stedman, R. et al. Preventing intrusive memories after trauma via a brief intervention involving Tetris computer game play in the emergency department: a proof-of-concept randomized controlled trial. Mol Psychiatry 23, 674–682 (2018). https://doi.org/10.1038/mp.2017.23