Mod är att göra det man är rädd för

Kärt barn har många namn; oro, ängslan, nervositet och ångest är något alla människor upplever under sina liv. Att ha förmågan att känna ångest är en livsviktig funktion för oss människor, det är vårt inbyggda larmsystem. Men oreglerad ångest kan bli ett stort hinder för oss, ett hinder som kräver kunskap och strategier för att ta sig över.

Ångest är människans larmsystem som säger till oss att vi står inför en reell eller potentiell fara. Att känna ångest när det behövs ger oss möjlighet att uppfatta när det är dags att fly eller kämpa. För barn handlar en stor del av barndomen om att lära sig nya saker. Barn ställs oftare än vuxna inför nya situationer. Det är därför vanligare hos barn att under perioder känna ångest och oro.

Utan ångest och oro skulle människor inte överleva. Ur ett evolutionärt perspektiv är ångest en viktig skyddsfunktion eftersom det skapar vaksamhet och skyddar oss i farliga situationer. Som jägare var våra förfäder tvungna att se alla potentiella faror. Detta hjälpte ångesten till med. Rent biologiskt fungerar vår hjärna på samma sätt idag som den gjorde då, den ska förutse faror innan de sker. Men farorna vi möter i dagens samhälle är annorlunda än de som våra förfäder på savannen hade. De är sällan akuta och livshotande. Likväl är det många som är ängsliga och oroliga, vilket tyder på att vår hjärna behåller sitt reaktionsmönster trots att farans karaktär är helt annorlunda idag. Oreglerad ångest kan bli ett hinder för oss, som kan liknas vid ett larmsystem som tjuter konstant, utan att stängas av när faran är över. Då behöver vi ringa larmjouren (eller ta hjälp av en psykolog) för att få rätt verktyg och minska oväsendet.

Jag vill dela med mig av lite allmän kunskap om ångest hos barn, hur det kan påverka föräldrar och hur föräldrar i sin tur kan påverka sina barn genom sin kunskap och sitt eget beteende. Som i så många andra fall är kunskap en ångestdämpare av rang, eftersom den tillåter oss att känna igen, förstå och planera för känslor och händelser på nya, smarta sätt. Andra delen av texten är en genomgång av konkreta strategier man som förälder kan ta till för att hjälpa sitt barn ur problematiska ångestmönster.

Allmänt om ångest

Hur vanligt är det hos barn och vem drabbas?
Forskning visar att 5 till 10 procent av alla barn och ungdomar någon gång uppfyller kriterierna för ett ångesttillstånd. När oron och rädslan blir ett problem kallas det för en ångeststörning eller ett ångesttillstånd. Huruvida man uppfyller kriterier för något av dessa tillstånd handlar om ångestens intensitet och påverkan på funktion. Ångest hos barn är ganska vanligt. Detta beror på att hjärnan är i ständig utveckling och förändring, samtidigt som barnet behöver lära sig om omgivningen. Det är därför inte ovanligt att vissa barn i perioder kan vara rädda för olika saker, inte minst i nya situationer.

Vissa människor har lättare att drabbas av oro. Det finns många bakomliggande orsaker till att ett barn utvecklar en ångestproblematik och alla faktorer är ännu inte kända. Det vi vet är att barnet ofta påverkas av inlärning och erfarenheter, exempelvis om man har en förälder eller ett syskon som har visat oro eller rädsla i en situation tidigare. Barn kan även utveckla ångest utifrån händelser som tidigare har varit skrämmande. Gener och personlighet spelar också in. Vissa barn har en större benägenhet att utveckla oro eller ångest än vad andra har. För vissa barn och ungdomar kan känslorna av oro bli så starka att de börjar störa och skapa problem i vardagen. Ångest är alltså funktionellt i många situationer men i andra situationer kan ångesten ta över.

Ett oroligt barn = en orolig förälder
Att vara förälder till ett oroligt barn är inte lätt. Det kräver mycket tid och är känslomässigt utmanande. Ofta har släktingar och vänner svårt att förstå hur jobbig situationen upplevs för barnet och den övriga familjen. När ett barn har så hög oro att hen går minste om roliga saker i livet, vill man som förälder göra något för att få oron att minska. Ofta är de saker man provar inte särskilt hjälpsamma och ibland verkar det till och med som att de bara gör situationen värre. Det är lätt att tänka att barnet ”växer ur det” och därför lever många familjer med problemet ett bra tag innan de förstår att det finns hjälp att få.

Det kan vara utmanande att se skillnad på när ett barn beter sig ångestfyllt eller på ett sätt som är typiskt för barn i allmänhet. Många föräldrar tycker det är svårt att veta när man ska söka hjälp. För när vet man som förälder att oron hos sitt barn har blivit ett problem? Jag brukar säga att det är viktigt som förälder att se bakom beteendet som barnet uppvisar. Vad skapar reaktionen hos barnet? Är det att barnet inte vill, inte kan eller inte vågar? Hjälp finns att få och genom att hjälpa barnet med strategier för att utmana och förstå sin ångest känner många att oron inte längre är av hindrande karaktär. Syftet med att arbeta med ångest och oro hos barnet är inte att få ångesten att försvinna helt. Syftet är att minska ångesten till en hanterbar nivå så att barnet kan få den hjälpsamma effekten av ångest (att känna sig lite spänd inför ett framträdande) utan de negativa konsekvenserna (att stanna hemma från skolan).

Att känna igen ångest hos barn
Oro och ångest hos barn kan uttryckas på olika sätt. Barn har ofta svårare att sätta ord på sina känslor, vilket i sin tur gör att ångesten uttrycker sig annorlunda än vad den gör för vuxna. Tecken på oro hos barn kan vara att barnet verkar nedstämt, vill avstå från saker som skrämmer, har svårt att ”släppa” föräldrarna, har fantasier eller mardrömmar, har svårt att somna, är bråkigt eller är ovanligt upptagen av det som oroar. Hos många barn tar sig ångest uttryck genom kroppsliga symtom, vilket är särskilt vanligt hos yngre barn men även hos barn i skolålder. Vanliga exempel på detta kan vara magont, huvudvärk eller annan kroppslig smärta.

För att förstå ångest behöver man bryta ner den i olika komponenter, upptäcka ångestens bakomliggande faktorer och hur det påverkar oss är det viktigt att förstå hur komplext vårt ångestsystem faktiskt är. Kort sagt består ångest av tre delar: kroppen, tankarna och beteendet.

1) Det som känns i kroppen - Hjärtat slår fortare, musklerna blir spända, andningsfrekvensen ökar och vi blir mer fokuserade. Dessa förändringar förbereder kroppen för handling. Vi blir redo att fly eller kämpa.
2) Tankarna - Ofta när man får ångest tänker man att något hemskt kommer att hända eller att något kommer hända som kommer leda till allvarliga konsekvenser. Vi blir mer fokuserade på oron och vi blir mindre flexibla i vårt tankesätt.
3) Beteendet - Hur vi beter oss när vi får ångest brukar delas upp i två delar; lust att fly eller att gå till angrepp. Det är vanligt att man håller sig borta från situationer som triggar ångesten, vilket leder till att man slutar göra saker man egentligen skulle vilja men är nervös inför.

Hur kan man som förälder hjälpa sitt barn?

Föräldern spelar en viktig roll i behandlingen av ett barns ångest, oavsett ålder på barnet. Jag uppmanar föräldrar att hjälpa barnet att planera och träna på nya strategier. Utforska nya sätt att bemöta det ängsliga beteendet på och ge barnet stöd och uppmuntran. Yngre barn behöver mer närvaro och vägledning från en förälder än vad äldre barn och tonåringar gör. Nedan kommer ett axplock av tips på hur du kan hjälpa ditt barn.

Lär barnet om ångest, kunskap ger trygghet
En viktig del av att arbeta med rädslor och ångest är att lära sig mer. För små barn är det viktigt att föräldern tar reda på hur ångest fungerar och varför vi känner ångest. Med större barn kan det vara hjälpsamt att förklara för barnet varför vi alla kan känna ångest, att ångest är obehagligt men sällan farligt och att det finns mycket positivt med oro också. Med kunskap kommer även ökad förståelse och trygghet vilket hjälper barn att förstå de bakomliggande faktorerna för sitt beteende.

Gör en plan och skapa ett belöningssystem som motiverar
Genom att göra en plan tillsammans med barnet (och sin terapeut eller psykolog) får barnet en form av förutsägbarhet och känsla av delaktighet. Genom att lägga en plan med olika steg för att möta sina rädslor med belöningar efter varje uppgift känner barnet meningsfullhet, motivation och syfte. Ett exempel på en träningsstege kan se ut enligt följande:

Steg 1: Om ett barn är rädd för att sova ensam kan man börja med att föräldern inte ligger i sängen men sitter på en stol bredvid sängen tills barnet har somnat. När man testat detta några gånger kan man ta nästa steg. Förslag på belöning: femton minuter extra skärmtid dagen efter.
Steg 2: Föräldern sitter utanför barnets rum men inom synhåll. Förslag på belöning: barnet får väja vad hen ska få äta till middag.
Steg 3: Nästa steg kan vara att föräldern är nära men utom synhåll för barnet. Förslag på belöning: valfri godis eller glass i mataffären.
Steg 4: En sista utmaning och ett sista steg är att barnet till slut ska testa att somna helt själv med föräldern utom synhåll och med stängd dörr. Förslag på belöning: bio-besök, gå ut och äta på restaurant, föräldrar planerar själv en överraskning till barnet eller barnet får något hen har önskat sig länge (ett nytt spel, en leksak etc).

Det är skrämmande för barnet att möta sina rädslor. Exakt som att vi vuxna behöver belöningar i vår vardag (exempelvis efter en lång arbetsdag) behöver även barnet motivation och uppmuntran. När barn ska arbeta mot ett långsiktigt mål kan det vara enklare för barnet att i stunden våga testa nya saker om en kortsiktig belöning väntar efteråt. Fokusera därmed på att belöna och uppmuntra alla små steg barnet tar. På så sätt ser du till att barnet upprätthåller sin motivation, ser syftet med det långsiktiga arbetet och vågar ta små steg för att övervinna sin oro. Jag brukar prata om små belöningar som belöningar man får under tiden när man gör svåra saker. Små belöningar kan vara att få välja en godis på mataffären, längre skärmtid, att vara uppe 15 minuter längre eller att få välja middagsmat. Större belöningar får barnet när större mål har uppfyllts. En större belöning kan exempelvis vara att få gå på bio med en kompis, att få välja en ny leksak i affären eller att få gå på Leos Lekland. En stor belöning kommer oftast efter att barnet vågat möta sin största rädsla.

”Tvärtommetoden”, att möta sitt orosmonster
Att undvika eller fly från det man är rädd för leder till minskad ångest på kort sikt. På lång sikt ökar ångesten när man inte möter sina rädslor och problemen förvärras. Att stanna kvar i det svåra leder till ökad ångest på kort sikt men mindre ångest och ökad frihet på lång sikt. Tvärtommetoden handlar helt enkelt om att göra tvärt om från vad ångesten eller oron säger. Jag brukar beskriva för barn att oro eller ångest är som ett monster. Monstret kan kallas för ”orosmonstret” och varje gång man låter bli att lyssna på monstret blir monstret lite mindre och man själv blir starkare. När man tränar på att gå emot sin oro upprepade gånger kommer monstrets röst att bli svagare. Vi vet att genom att stanna kvar i rädslan kan vi programmera om hjärnan och få den att förstå att det vi tidigare har varit rädda för inte är särskilt farligt. Detta kräver förstås träning och upprepade försök men med hjälp på vägen brukar de flesta barn tycka att det kan vara kul att utmana orosmonstret steg för steg.

Realistiska tankar – ”detektivtänkade”
Att lära sig att tänka realistiskt, syftar till att förändra barnets oroliga tankar och förväntningar. Oroliga tankar är sällan realistiska. Genom att hjälpa barnet att hitta ledtrådar om sin tanke, kan hen upptäcka en mer realistisk och lugn tanke. Barnet kan sedan fokusera på den realistiska tanken i stället för den oroliga när hen är nervös. Denna process kräver lite träning, men genom att försöka blir många barn hjälpta av denna teknik.

”Detektivtänkande”, steg för steg:

1) Beskriv situationen: Vad är det som händer? Exempel: Klockan är 17.00 och mamma har inte kommit hem än, hon är försenad.
2) Hitta orostanken: Vad tror barnet kommer att hända? Vad är jag orolig över? Exempel: Mamma har varit med om en olycka.
3) Leta efter ledtrådar: Försök tänka om det finns andra möjliga utfall. Vad vet jag om situationen? Vilken fakta har jag? Hur har det gått tidigare? Vad skulle jag säga till en kompis? Exempel: Tidigare har det gått bra, hon är nog bara försenad.
4) Upptäck en realistisk tanke: Med utgångspunkt i ledtrådarna som framkommit, tänk ut en realistisk tanke som säger tvärt om från orostanken. Exempel: Mamma har nog bara stannat på Ica för att handla eller har hamnat i bilkö.

Undvik vanliga föräldrafällor vid ängsligt beteende
När man har ett barn som har lätt till oro eller som upplever ångest oftare än andra finns det några fällor man lätt kan hamna i. När man går i dessa fällor upprepade gånger blir resultatet snarare mer ångestfyllt än mindre, även om intentionen från början var att hjälpa barnet. Genom att vara medveten om dessa fällor kan du välja andra sätt att ge barnet det stöd som hen behöver.

Fälla nummer 1: Att ge försäkringar. Det är lätt att ge barnet många försäkringar. Ofta har barn med ångest många frågor som man som förälder vill svara på för att lugna barnet. Problemet med att svara på upprepade frågor är att barnet endast känner sig trygg i situationen om föräldern erbjuder en försäkring, samt att barnet inte får möjlighet att komma fram till svaret på egen hand.

Fälla nummer 2: Att rycka in för snabbt. Det är naturligt att vilja komma till undsättning och hjälpa sitt barn som känner rädsla eller oro. Om man som förälder ofta rycker in för att hjälpa barnet innan det blir rädd får barnet inte chansen att möta sina rädslor och få nya erfarenheter. Detta sänder även en signal om att situationen är farlig och att barnet inte kommer kunna hantera den på egen hand. Våga därför låta barnet testa sig fram så att det får nya erfarenheter och förstår sin förmåga att klara av saker utan att ha dig som förälder närvarande.

Fälla nummer 3: Att tillåta undvikande. Ångest hålls vid liv genom undvikande. Det är vanligt att föräldrar bidrar till barnets undvikande genom att be om särskilda anpassningar för barnet, exempelvis i skolan. Anpassningar för barn är absolut viktigt i vissa fall, men kan också ha en motsatt effekt om man tillåter barnet att fortsätta att undvika det hen är rädd för. Genom att se till att det finns tillfällen för barnet att träna på att möta sina rädslor och träna upp sina färdigheter kan man på ett naturligt sätt minska ångest. Genom att utmana barnet i dagliga situationer, med plan och belöning enligt ovan, bygger barnet upp sitt självförtroende och sin självständighet, även i situationer där föräldern kanske inte är närvarande.

Fälla nummer 4: Att vara för hård. Det är lätt att bli för hård eller kritisk mot ett oroligt barn. Kanske kan man tänka att barnet måste ”tuffa till sig” eller tvinga barnet att möta sin största rädsla direkt. Om man pressar barnet för hårt kan barnet bli ännu mer ängslig och undvika situationen mer. Om barnets egna känslor ignoreras, kan detta också leda till att barnet känner sig missförstått. Visa därför barnet att du lyssnar, finns där och är förstående. Arbeta stegvis och engagera barnet i planeringen av de olika stegen. Att exponera barnet för deras rädslor och ångestmoment handlar alltså inte om att vara hård, det handlar om att ha en plan, vara engagerad och konsekvent.

Det är viktigt att tänka på att alla barn är olika. En teknik som fungerar för ett barn kanske inte fungerar optimalt för ett annat. Utforska barnets beteende och förstå barnets behov. Våga involvera barnet i planeringen och bemötandet av ångesten samt använd gärna små (en glass, en kram, en god läsk) och stora (att gå på bio, fredagsmys, valfri present) belöningar för att motivera barnet. Förstå även din egen roll i barnets rädsla och arbeta med hur du som förälder kan underlätta för barnet. Kom ihåg: Mod är att göra det man är rädd för, inte att göra saker utan rädsla!

Med kärlek,

Ingrid

‍